Gott slut & gott nytt!

Medans vi vuxna och lite större barn väntar på att fira in det nya året med smått och gott så väljer vår grabb att i stim och stoj sova gott! Han är så fin vår kille och det känns fantastiskt att börja 2011 som förälder!

Barncheck!

Idag visade alla kurvor och tester som de skulle. Lillkillen har ökat till 5120 gram och lagt till med 59,5 på längden. Leende avfyras titt som tätt och att följa en med blicken börjar även bli vardag. Guldstjärna av Bvc-tanten. Själv blir man urglad och stolt över sitt lilla mirakel, samtidigt som man undrar var tiden tar vägen? 4 veckor gammal idag, och jag har redan börjat städa undan kläder som blivit för små. Det får inte gå så här fort!

Så glad!

Ett paket så här i juletider kom på posten idag, från världens goaste Milla! Snällt nog var där till både mig, J och Milton :) Superkul med en tröja som dessutom är från andra sidan jordklotet! Milla - det värmer att du tänker på oss och att du hade vår lilla grabb i tankarna när du var på resan saknar jag faktiskt ord för! Stort, stort tack!

Förlossningberättelse!

Äntligen har jag lite tid att skriva ner dagen som förändrade våra liv för alltid! Extra häftigt är att jag nog gått och blivit lite synsk, jag hade en känsla av att Liten skulle titta ut just den 2 december (läs lite längre ner i inlägget) och jag fick ju rätt. Nåväl, onsdagen den 1 december startade ungefär så här:

Vi käkade en urmysig frukost tillsammans runt kl 9 och sen däckade jag eftersom jag de senaste veckorna av graviditeten verkligen mådde skit, skit, skit och hade på något sätt lyckats vända på dygnet. Jag vaknade kl 15 av att jag var i behov av att göra nummer 2 (känsliga läsare kan sluta läsa typ nu, det kommer mer bajs....) och kutade så gått jag kunde till toa. När jag var klar satte jag mig framför J:s dator för jag skulle dra iväg ett jobbmail och exakt 15:10 så kom en ilande, ihållande smärta i nedre delen av magen! Jag la ihop ett plus ett ganska snabbt, det akuta toabesöket kunde vara tecken på att det var på G, oftast vill kroppen "tömma" sig innan just en förlossning startar. Jag säger till J:

- Det där MÅSTE ha varit en värk!

J bara jaja, eftersom jag många gånger tidigare sagt till honom att nu, nu tror jag att det är på gång och sen har verkligen nada hänt. I alla fall, tre minuter senare, PANG - en likadan värk till och jag surfade in på Värktimer och började klocka. Det var ganska exakt 3 minuter mellan och värkarna höll i sig mellan 60-90 sekunder - alltså var det dags att åka in! Tro mig, denna dam har läst ALLT om förlossningar, både böcker och på nätet och en tumregel är, har du 3 värkar inom en 10-minutersperiod är det hög tid att kontakta förlossningen. Jag ringde, pausade mellan värkarna för det gick inte att prata och efter rådet att ta en dusch, lite käk och sen börja bege sig in så gjorde vi det.

Det var riktigt otäckt väglag och det var även riktigt otäckt att sitta bredvid och känna att man fick mer och mer ont och hastighetsmätaren stod på ynka 70 km i timmen, på motorvägen. Dock höll jag mig snäll och sa inte ett knyst till J att köra fortare (tror jag i alla fall) och vi var framme på KK i Lund ungefär runt kl 17:30. Däremot så sa jag att det skulle inte förvåna mig att jag inte är öppen mer än 2 cm eller nåt annat ynkligt, trots att jag varit öppen 1 och ½ cm i över två veckor. Mycket riktigt, jag var bara öppen 2 cm......

Kopplad till CTG-maskinen - minutrarna innan jag blev

undersökt och fick reda på att jag var öppen ynka två centimeter...

Just där och då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Öppen 2 cm och det gjorde redan så jävla ONT! Gulliga barnmorskan erbjöd mig/oss att vi skulle gå och ta ett bad och det tackade vi ja till. Jag var, tro det eller ej, men ganska lugn och sansad och inte arg mot någon under hela förloppet, men jag kommer ihåg att jag lite småargt frågade Jimmy och de värmde upp vattnet på kokplattor till badkaret för jag tyckte det tog en jävla tid. Det tog inte lång tid, men med frekvensen av de täta värkarna jag hade var tredje minut, så kändes allt som en evighet. De hade gjort riktigt mysigt med värmeljus och till en början var det riktigt skönt och smärtlindrande att ligga i badet. Från ca 18:30 till 19:30 var det bad, sen hjälpte inte det heller mer.

Så här mysigt hade de fixat i rummet med badet.

Valde att klippa bort nakna mig :P

Vi gick tillbaka till vårt rum, nummer 2 (jag älskar jämna siffror!) iförd den underbara sjukhusskjortan, de så otroligt sexiga trosorna och var redo för ytterligare CTG-övervakning för att kolla så att killen i magen hade det bra. När klockan var ca 20 började jag känna att jag behöver något mot smärtan och lustgasen plockades fram. Min underbara, härliga, fantastiska kompis fram till 12-slaget, fast det visste jag ju inte då. Allvarligt, detta var min räddning, det tog ett par gånger innan jag fick kläm på när jag skulle ta på masken men oavsett så var ruset riktigt gott och en härlig kontrast till smärtan jag hade. Att lustgasen sen fick mitt huvud att nynna på Lady Gagas Just Dance och Telephone resten av hela kvällen, det var faktiskt inte fel det heller. Jag har även för mig att jag shakade magen och häcken någon sekund för J som inte alls hängde med mellan smärtan och partyhumöret.

Ont. Ont. Ont.

Nåväl, ny personal gick på kl 21 och vi avvaktade med att undersöka mig till den nya personalen kommit in och detta gjordes vid ca 22. Jag hade då öppnat mig 3 cm till och var öppen 5, tjoho! Jag frågade lite utmattat ungefär hur lång tid det kom till att ta:

- Ja, du kommer ju ha din lilla bebis i famnen innan vi går hem i alla fall.
- När slutar ni då?
- Sju imorgonbitti!

Ehhh, inte riktigt det jag ville höra kl 22 på kvällen! Som tur var var det bara 3 timmar kvar innan vårt mirakel skulle ligga på min mage.

Lite kärlek....

...hann vi med mellan värkarna!

Jag fick rådet att gå och stå, mycket lättare sagt än gjort och jag satt även på en pilatesboll för att hjälpa allt på traven lite grann. Jag hann väl sitta i ungefär en minut, sen så sa det POFF i magen och där gick vattnet. Efter vattnet gått - då kan vi snacka SMÄRTA!! Shit i helvete vad värkarna tilltog och vi kallade in barnmorskan och sköterskan och jag frågade om smärtlindring. Det fanns epidural och petidin att tillgå. Efter en värk kommer jag ihåg att jag tittade på barnmorskan och frågade om det var lönt att ta smärtlindringen, jag visste att jag ändå inte skulle ha någon smärtlindring under själva krystvärkarna och jag hade redan klarat av mer smärta än jag trodde var möjligt. Hon sa då att jag var under den jobbigaste fasen och att det sedan är krystarbetet kvar. Tuff som jag är:

- Nä, blir det inte värre än detta så står jag ut!


Nu blev det ju värre och jag precis som så många andra var jag beredd att ge upp, jag ville gå hem, jag tittade på J och sa, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer. Men trots detta så kom erbjudande om smärtlindring en gång till och jag var ganska nära att ta men frågade ytterligare en gång och barnmorskan hade samma ord - det jobbigaste är nu och det bästa för bebisen är om du inte tar något. Ok, jag härdar ut!

Sista bilden innan Liten är ute, kl är ca 23:20. Intet ont anande att det om ca 10 minuter

kommer bli ännu jävligare. Tycker dock att jag ser rätt fräsch ut!

Sen ca kl 23:30 smällde det på ordentligt - fy för den tvättade jävlar vad ont det gjorde. Jag kommer inte ens försöka beskriva smärtan mer än att jag vet att jag sa till J, tänk dig att man dragit av dig alla dina 10 fingrar, sakta, sakta. Och nu ska man dra av dig ditt elfte finger, men du har inget. Så ont gör det! Detta sa jag i ett lustgasrus, vet inte alls om det förklarar hur ont det verkligen gör men men. Barnmorskan och undersköterskan började göra sig redo, för nu var det tydligen på gång, på riktigt. Det här sista gick snabbare än vad både vi och personalen förväntade sig, på mindre än 2 timmar hade jag öppnat mig fullt, dvs 5 cm till - tacka fan för att smärtan eskalerat något fruktansvärt.

Sen kommer då den där sista, enkla delen av hela förlossningen - ungen ska UT! Och han ska ut mellan benen. Jag stod vid något tillfälle med en saccosäck under mig, lutad mot sänggaveln när första riktiga krystvärken kom och jag kan fortfarande höra min egen ynkliga, ängsliga röst:

- Jag bajsar på MIG! Jag bajsar PÅ MIG! Jag BAJSAR PÅ MIG! JAG BAJSAR VERKLIGEN PÅ MIG!


Bredvid står barnmorskan uppmuntrande:

- Det är precis så det ska kännas, det är helt rätt, bara kämpa på!


Än idag vet jag inte om jag verkligen bajsade på mig, J bedyrar att han såg inget och jag väljer att tro på honom!


Jag snurrade runt ett par varv på sängen innan jag hittade min ultimata ställning, halvsittandes/liggandes och jag och J fick till ett bra samarbete har jag fått reda på så här i efterhand. Tricket är att kura ihop sig som en boll när en värk kommer, men du har så ont att du inte riktigt fattar eller lyssnar och jag ville istället sträcka på mig så J tog vid varje krystvärk ett tag om ryggen med ena armen, och under mitt vänstra ben med andra armen och tryckte ihop mig. Uppenbarligen så funkade det riktigt bra, han kom ju ut :)

Skämt åsido - krystvärkarna kändes som en befrielse, äntligen kunde jag liksom "göra" något. Personalen hejade på och guidade när jag skulle krysta och ta i, och man känner verkligen en enorm kraft man inte trodde man hade. Runt kvart i ett kommer jag ihåg att där var en barnmorska till inne och i efterhand har vi fått reda på att det var för att Miltons hjärtljud gick ner och han var tvungen till att komma ut inom det närmsta. Hon var alltså inne som extra beredskap och var beredd att lägga sig på min mage om det hade krävts. Nu fixade Mamasita här det själv och kl 00:58 kom han ut, gallskrikandes och upp på min mage.

Denna känsla är makalös, helt obeskrivbar. När han väl kom ut, så kommer jag fortfarande ihåg att det lät POFF och SPLASCH! Och vilken lättnad det var, helt otroligt! 01:10 kom moderkakan ut och det var riktigt mäktigt att få se denna och navelsträngen som gett vår lilla krabat all näring. Kroppen är helt makalös och det var en mäktig upplevelse få vara med om allt detta. Jag känner mig riktigt lyckligt lottad som fått vara med om denna upplevelse.

Saknar ord, detta är det finaste jag varit med om!

Det var alltså sant, vi hade fått en pojke!

Den godaste fikan ever!!

Totalt tog det ganska exakt 10 timmar från det att första värken kom och jag hade en underbar förlossning och hade inte kunnat tänka mig att föda på något bättre sätt. Undersköterskan och barnmorskan var riktigt goa människor, lyhörda, uppmuntrande men även tuffa och sa till på skarpen när jag var på väg att ge upp. För även om jag redan 6 timmar efter förlossningen sa till J att det var den häftigaste upplevelsen jag varit med om, jag vill göra det igen så ville jag verkligen ge upp och gå därifrån ett par gånger. Men, när man sen fått lite distans och fått tänka igenom hela händelseförloppet så vill jag verkligen uppleva detta fler gånger. Gravid 9 månader kan jag strunta i, framförallt de två sista men förlossningen - den är helt magisk och underbar. På söndagen när jag blev undersökt för den misstänkta blodproppen fick vi vänta inne på förlossningen och jag sa till J precis vad jag kände precis där i den stunden när jag tittade på dörrarna med de olika siffrorna på:

- Jag är såååå avundsjuk på alla dem som har själva förlossningen framför sig, det är så häftigt och jag längtar till jag får göra det igen!

J lär få det hett om öronen - Bebisfabrik Marina har bara startat! Det ska även tilläggas att jag alltid sagt att jag vill ha kejsarsnitt för jag är så rädd för smärta, och för att spricka och det ena med femte - när jag sen blev gravid var det min största fasa, att det skulle bli just ett kejsarsnitt.

Vår Milton endast 20 timmar gammal

Jag är evigt tacksam för att jag haft förmånen att få uppleva detta otroligt fantastiska som vår kropp kan klara av och jag är evigt tacksam för att den finaste lilla pågen i världen valde just oss till sin mamma och pappa.

Mys!

Det är fortfarande svårt att förstå att denna lilla grabb som nu ligger på min mage, har legat i min mage. Hur som haver, jag myyyser av att vara mamma och att för varje dag som går lära känna vårt lilla mirakel mer och mer. För det är just det är han är vår påg, ett litet mirakel som slagit undan benen på oss totalt. Omedelbar och villkorslös kärlek, från allra första stund och kärleken bara växer och växer - helt underbart!

Premiär

För vagnen idag, lagom avstånd till Bvc och då var premiärturen given. Vi trotsade 7 skånska minusgrader, klädde på oss, Milton och tuttar det bästa vi kunde och det var väl mest känslan av att äntligen gå med vår kille i vagnen som var den härligaste. Besöket hos Bvc gick bra, grabben har äntligen börjat lägga på sig och väger nu 4330 gram. Inte klokt att han väger mindre nu än när han kom ut, speciellt inte när jag tittar på honom och tänker på att han kom ut via Fia-Loppan :-P Nåja, premiären gick bra och trots att det var en hungrig och ledsen Milton som blev nedstoppad i vagnen på väg hem, så tystnade och somnade han så fort vi började röra på oss. Med andra ord, mamma Wiiina har inget att skylla på - ut och börja röra på baconet! Men först ska tjocke-Molle här njuta av att bara få vara just en riktig tjockis och mysa av julen, nära och kära och mina två bästa killar i hela världen. Unna i världsklass!

Man kan ju undra

Vem som är sjuk och egentligen behöver sömn mitt på dagen efter nattliga som dagliga djävulska amningspass? Nåja, det måste vara tufft att vara åskådare med och man kan ju inte annat än smälta när man ser de personer som betyder absolut mest för mig bara mysmysa.

Leksak

Som inte alls är så kul. Det visade sig vara en kraftig bröstinflammation istället för mjölkstockning, bra eller anus - jag har faktiskt ingen aning. Det jag dock vet är att det gör så vidrigt, jävla ont att tårarna sprutar när det är massage, pumpning och amning på G. Amningen står jag ut med, det räcker med att se att lillkillen verkligen myser och blir lugn men resten är så hemskt. Penicillin och ovan nämnda åtgärder ska få bort detta, plus att jag måste på återbesök imorgon och på måndag så att det verkligen lägger sig. Vi är något, något lite smått trötta på att åka in och ut från sjukhuset nu, låt oss bara få njuta av vårt lilla mirakel istället!

Trötta oss!

En mysig middag hos härliga vänner slutade med megafrossa och till slut 40 graders som steg från 38,1 till 40 grader på dryga timmen trots panodil! Mjölkstockning och hela helvetet, masserande, en akut hämtad bröstpump, varma handdukar, tvångsmatning av Milton (nästintill kändes det som), duschning och ingenting hjälper. Sjukvården kan ta sig nånstans, inte förrän efter 2 timmar beslutar de sig för att jag "får" komma in, trots att febern hela tiden steg under mina samtal med dem trots febernedsättande. Nu ska se hur kul detta kommer bli, det kommer nog inte göra ont alls... Btw, min ena tutte är dubbelt så stor som den andra, no kidding och jag tar ju inte size zero direkt;)

Trötter

Ikväll var det premiär för att gå bort och vara gäst istället för få gäster och det var bästa moster som bjöd på middag och nybakade lussebullar. Man blir urtrött av mys med moster och kusiner :)

Finns det hjärterum...

Finns det kattrum! Med tanke på att Skånemejerier här är upptagen större delen av dygnet insåg Hilding att egen knätid är förbi. Som den ordentliga storebror han är låter han brorsan få första parkett och klämmer ihop sig där det finns plats, kärlek eller vad? :)

Första natten hemma

Är avklarad! Efter läkarundersökningen med orden allt låter toppen och precis som det ska vara, såg vi mycket lättade och glada framemot att få åka hem på förmiddagen. Men, nu var det ju mammas tur att klydda - mitt ena ben var ungefär 4 cm större och vi blev skickade till läkaren som ordinerade ultraljud för att utesluta blodpropp. Haj life liksom, var det inte det ena så var det det andra... I vilket fall som, ingen propp och en ca 8 timmar försenad hemkomst var vi alltså äntligen hemma. På riktigt, över natten! Lite smågnälligt har det varit, men döm om vår förvåning när vi vaknade kvart i 8 - vi hade fått sova från 4! Låt detta bli en trend Milton, så blir mamma och pappa glada och nöjda. Det är härligt att vara hemma, och det är riktigt härligt att vara hemma som en familj.

Alldeles underbara!

Som om det inte vore nog med att tårarna sprutar i tid och otid bara man tittar på Milton, ett blomsterbud väntade på oss idag när vi kom hem. Tusen tack underbara, bästa, mest fantastiska fd kollegor och numera härliga människor som ligger högt upp på listan av betydelsefulla personer i mitt liv. Tusen, tusen tack från en mycket rörd mamma och en lika rörd pappa.

Permission över dagen

Vårt lilla mirakel har blåsljud på hjärtat, något som normalt sker i samma stund som bebisar tar sina första andetag har inte skett på Milton. Orkar inte skriva ingående exakt vad men det är ganska vanligt och inget vi ska vara oroliga för. Orolig som fasiken är man ju ändå, men vi försöker att tänka precis så som barnmorskan sa, det tar bara lite längre tid för vår gosse. I vilket fall som så innebär det fler läkarkontroller och således fler dagar och nätter på patienthotellet, och jag kan ärligt säg att hemma kallar verkligen på oss. Därför tar vi oss hem över dagen för att ladda batterierna, jag känner att bara jag får andas hemma lite så kommer jag att va som en ny människa. Eller ja, nästan.

Så ofattbart!

Jag är egentligen enormt trött och borde sova när Milton gör, men jag kan inte. Jag tänker på gårdagen, hur det bara smällde till med regelbundna värkar exakt 15:10, hur vi körde i mindre snökaos och hur sedan allt bara eskalerade till något varken jag eller J kunnat drömma om. Trots att det bara gått ca ett dygn sen själva förlossningen kan jag säg att jag, i och för sig inte lätt, men gör det igen. För trots den obeskrivliga, fruktansvärt jävliga smärta man går igenom så är den ingenting när man väl får upp sin bebis på magen. Och att se lyckan i nyblivna pappans ögon är oxå en stor del av belöningen. Och som nu, få ligga nära och snusa på ett mirakel som kommer från oss - det är Kärlek och det är helt, helt ofattbart!

101202 kl 00:58

Så här nästan 12 timmar efter att vår Milton kom till världen börjar det så smått gå upp för oss - han är verklig och han är vår son! Och världens vackraste och finaste, såklart! Jag kommer att redogöra förlossningen i ett separat inlägg när både den och vi landat lite mer - dock måste jag mycket stolt berätta redan nu att denna dam nekade epidural och klarade mig på lustgas hela vägen. Inte något mål jag hade egentligen, men det känns ändå lite häftigt att enbart ha tagit lustgas. Vår underbara Milton med dina 56 centimeter och 4570 gram - vi älskar dig!

Varning - stark bild :-P

Jag hade ett par stretchjeans på mig ikväll i cirka en timme - under tiden vi var på kyrkogården och handlade käk. Tänkte att det går ju snabbt så jag struntar i stödstrumpor, med facit så tror jag bestämt att det var sista gången. Behöver jag säg att jag är himla glad att det inte är högsommar och 30 grader? Jag vågar inte ens tänka på hur jag skulle sett ut då....

1:a advent

Mammas absoluta favorithögtid var utan tvekan julen och mamma var bäst på att få till det med julstämning med massor med tomtar, god mat och makalöst julgodis. Jag hoppas mamma har det bra var hon än är och tänder ett ljus och hoppas mamma ser ljuset som är för just henne. En tunn, tunn tröst, önskar inget hellre än att du var här hos oss, jag saknar dig oändligt mycket mamma!

Det har sina fördelar

Med att va på smällen. Tex slipper man stå ute i kylan och ta bort ton med snö från bilen. Önskningen för natten blev hörd, Liten fortsätter köra racet i magen istället för utanför i vårt varma, härliga klimat. Lika bra att ställa in sig på två veckor till som otymplig och vätskefylld med ruggigt dålig sömn. Eller försöka går ju i alla fall....

Hur vill vi ha det?

Med snön yrande utanför, tilltagande vind och minusgrader så hoppas vi att Liten bestämmer så för att stanna kvar i magens trygga vrå inatt i alla fall. Det ligger inte på topp 10-listan att ge sig ut i detta väder med värkar. Vi kan ju hoppas att denna önskan blir hörd, tänker på att våra önskningar att han ska titta ut inte blivit hörda.

Julefint!

Med tanke på att det är första advent på söndag, och Liten kan ju faktiskt komma precis när som helst så körde jag och Love julrace idag pyntade och fejade (inte alls med nåt hopp om att just julfejande skulle sätta fart på det hela.... )! Så nu har vi juligt och fint, och jag sitter med sammandragningar i soffan som inte blir mer än just sammandragningar. Kom igen nu och ge mig lite smärta, please!!

Komsi, komsi!

Något trött på att vara gravid nu, trots att jag inte gått förbi beräknat förlossningsdatum som är på söndag den 28/11. Gud förbjude att det blir efter söndag! Jag har konstant tryck nedåt, och jag antar att det är när Liten rör på sitt lilla huvud som nerver kommer i kläm eller nåt. Det gör så inihelvetes ont, typ som en tandilning fast i hela härligheten och bäckenet. Sen har jag som molande mensvärk mer eller mindre hela tiden, första gången jag kände det var för två veckor sedan och jag tänkte att ja nu är det på gång! Men tji fick vi, det bara värker och gör ont, för att avta efter en stund. Lurad! Nu ska vi en tur till Ikea för att bunkra upp värmeljus som faktiskt är slut, har läst att många förlossningar startat på Ikea, så vänner - håll tummar och tår!

Heting!

Då får vi väl se om dessa skenor hjälper sömnen inatt. Alltid nåt att slippa vakna av händerna är bortdomnade, nu vill jag bara ha botemedel mot "tandvärken" jag har i hela höftpartiet, och även mot kissepauserna varje timme. Jag vet - Liten kom uuuuut nu för faaaaan!

Kärlek

Det behöööver jag verkligen idag, jag har samlat på mig ca 7 (SJU!!) kilo vätska den senaste veckan, normalt? Händer, fötter, näsa och läppar ser inte längre ut som de ska (läpparna skulle jag i och för sig kunna tänka mig att behålla:-P). Extrakoll hos barnmorskan pga detta, samt att mina händer domnar på nätterna som en följd av detta så imorgon ska jag prova ut skenor så att jag i alla fall slipper detta besväret. Kärleken insåg att det var läge att göra mig glad så en jättefin orkidé samt rosor med ett kärleksmeddelande till hans vätskefyllda fighter gjorde susen. Jag är väldigt, väldigt glad över min bästa Jimmy, det finns ingen bättre för mig! Förresten, på lördag har jag namnsdag - jag önskar mig en sak. Att lille Liten kommer ut, det är väl inte för mycket begärt, eller?

En enda craving

Jag har varit ganska cravinglös under hela denna graviditet men i eftermiddags såg jag en tårta på Tv och jag bara visste att jag var tvungen till att käka tårta idag. J har väntat i en ungefär 8 månader på att hals och huvud behöva ge sig ut på jakt efter något till mig, och idag blev det alltså. Får se det från den ljusa sidan, blir det bestående med tårtsug så är jag himla glad över att det bara är några veckor kvar! Mums vad detta ska bli gott:)

Men det är ju inte sommar?

Jag som bara trodde att det innebar en risk att låsa in sambon i bilen på sommaren, inte trodde jag att det gällde på hösten med.

Så var det dags

Att samla på sig vätska. Jag har letat febrilt efter stödhandskar men detta verkar inte finnas, ny affärsidé kanske? Eller kanske inte. I vilket fall som är det trist att inte vara ringmärkt längre.

...

Och hon blev större och större och större och till slut va hon jättestor!!

I brist på sömn

Så kör vi en liten unna idag. Just nu är det öken att va gravid - foglossning as hell som gör att jag sover ca 20-30 min i stöten och jag mår riktigt kass. Så, det var dagens gnälldos, nu ska jag äta en av världens godaste sallader, pommes och bea!

Lite ego

Jag är egentligen ganska skrockfull och har varit ganska restriktiv med inköp till Liten då jag varit rädd för att nåt ska hända. Men, man kan inte gå runt i livet med ett "tänk om" hela tiden så jag släppte det för drygt en månad sen och har sen dess shoppat lite kläder. Ovan söta bodies är ju lätt ett måste, nu ska vi bara leva upp till att vara världens bästa föräldrar med. Lätt som en plätt!

Årets Mamahjälte

Jag har i många, många år följt framförallt kvinnor som på olika sätt kämpat mot cancern. Detta är något jag gjort långt innan mamma blev sjuk och jag vet egentligen inte varför. En del av tjejerna är nu änglar i himlen, andra har lyckats bli friska och en del kämpar mot monstrena i detta nu. För någon vecka sedan hamnade jag på Lindas blogg och jag är full av beundran för denna fantastiska tjej. Hur hon lyckas hålla lågan brinnande är för mig ett under och jag tycker verkligen att hon förtjänar att bli Året Mamahjälte. De andra nominerade har hisnande historier och enormt mycket livsglädje med, men Linda har fångat mig riktigt, riktigt ordenligt!

Se Lindas historia här!

Bebisnytt vecka 36

Oh. My. God.
Bebisnytt vecka 36???
Hur galet är inte det på en skala mellan 1 och 1 000 000? Ynka 4 veckor kvar till beräknad förlossning?

Nåja, ruskigt glad över att Liten stannat kvar i magen, det var ganska svettigt där ett tag för ca 2 veckor sedan och och efter ett allvarligt och väldigt barskt samtal med en barnmorska så insåg jag att det verkligen var lågväxel som gällde. Och lågväxel innebar då en sjukskrivning och nada jobb. Det var mindre kul, men jag hade nog aldrig förlåtit mig själv om jag tagit alla uppmaningar med en klackspark och Liten kommit ut för tidigt. Så jag lydde order och har tagit det vääääldigt lugnt nu i ca 2 och en halv vecka - och bebis ligger nöjt kvar i magen.

Och nu kommer han med all sannolikhet att trivas väldans bra i magens trygga vrå, sanna mina ord, jag är nästan helt övertygad om att jag kommer gå över tiden. Jag tror att det blir ett litet decemberknyte, något har sagt mig den 2 december. På ett sätt hoppas jag att jag har fel, tänk över en hel månad till med denna otympliga mage, ständiga kisseriet, ont i fogarna och de sömnlösa nätterna (de lär ju visserligen bestå, men då kommer jag i alla fall kunna resa mig som en människa från sängen mitt i natten och inte som hel flock elefanter). På ett annat sätt så vill jag att det ska gå minst en månad till. För jag är i n t e redo! Jag är inte redo att ta hand om liten bebis. Jag är inte redo för att en förlossning ska sätta igång. Jag är inte redo för att nästa gång vi sätter oss i bilen och ska köra till Lund är på riktigt.
Nä, verkligen inte redo att bli mamma!

Lilla Mr i magen, du är så vänlig och stannar kvar i magen till mamsen här känner sig redo för att välkomna dig till världen! Fast sen å andra sidan så är jag extremt nyfiken på allt oxå. Hur det kommer att kännas när allt väl sätter igång, hur känns riktiga värkar?
Hur det kommer att vara när vi sätter oss i bilen för att åka till BB för att verkligen föda fram vårt lilla mirakel?
Hur kommer lilla miraklet att se ut? Förutom att han såklart kommer vara den finaste lilla bebis världen någonsin skådat ;)

Det är väldigt mycket dubbla känslor, ena stunden vill jag vattnet ska gå så att man med säkerhet vet att det är på gång. Nästa stund så klappar jag bulan och tänker att det är mysigt med bebis i magen, magen är ju trots allt mysig och den vill jag så klart ha ett tag till.

Jag är som sagt inne i vecka 36. Eller för att vara riktigt petig vecka 35+3 vilket innebär att jag gått 35 fulla veckor plus 3 dagar. Om TIO dagar räknas det alltså helt och fullt normalt att föda. 10 ynka dagar, vad hände och hur hände detta liksom? Jag sjukskriven dessa 10 ynka dagar oxå, varje dag i magen är jätteviktig och kan man förhindra för tidig förlossning så gör man det. Återbesöket i tisdags hos läkaren visade att min livmoderhals förkortats ytterligare och jag var något "uppluckrad". Detta ska normalt sett ske samtidigt som förlossning sätter igång, men har alltså redan hänt på mig, i små etapper ända sen vecka 29. Att Liten ligger lååååångt ner i bäckenet med huvudet, fixerad och klar att komma ut gör att det trycker på extra och därför är vilan och undvikandet av stress verkligen av betydelse nu och det är alltså 10 dagar till som det gäller strängt.

Sen är min plan att måndagen den 8 november jobba lite lätt på halvfart, en ca 4 timmar om dagen med allt det som jag inte hann med att fixa i och med sjukskrivningen. För det är trots allt okej och helt normalt om det sätter igång då. Jag har ju dessutom en arbetsgivare som är guld värd, då de verkligen låter mig veta att jag absolut inte ska känna någon press utan det allra, allra viktigaste är att jag och bebis mår bra. Var inne en liten sväng idag för att lämna papper och omtanken kändes riktigt och ärlig från alla jag mötte, sånt värmer i hjärtat! Det jag kan jobba är välkommet, känner jag inte kan så är det oxå helt okej. Jag har trots allt bara varit anställd sen den 9 augusti och två månader och 3 dagar senare kommer jag med sjukskrivningsintyg.... Men, jag har uppenbarligen lyckats lura ett företag till om att jag kan vara bra att ha som anställd :P

Vi får väl se vad jag tycker och känner när dessa 10 dagar är passerade och det är helt safe för bebis att komma ut. Om det finns någon ork för att jobba, om jag fortfarande är intresserad över att gå över tiden eller om jag bara är sjukt less på magen och vill att det ska sätta igång pronto! Då tipsade barnmorskan om den berömda färdknäppen och för att den ska funka så måste J prestera sjutton gånger i rad för att det ska lyckas. Vi får helt enkelt se om mannen här hemma måste upp till ytterligare bevis mer än att en litet mirakel blivit skapat!

Ugah, SJUTTON gånger :D

Smygpremiär

Jag har längtat löjligt mycket efter glögg och idag slog jag till! Mums och mys, julen känns lite mer välkommen nu faktiskt.

Tidsfördriv

Man kan ha mycket kul med en växande mage, senaste påhittet från blivande pappan. Liten behöver inte känna någon press på vad som är en önskvärd tidig karriär, alls;) Själv förvånas jag över att magen växt ännu mer när jag ser den på bild, och är riktigt glad över att bristningar hållt sig borta, peppar peppar!

Bunkra upp!

Syrran berättade att när hon var gravid med S så hade mamma sagt att förr brukade man mot slutet av graviditeten baka och bunkra upp i frysen så man kunde bjuda på hembakat till alla som kommer på besök sen när bebis kommit till världen. Detta tog jag fasta på och bakade urgoda Kanelbullar med mandelmassa- J gillade oxå dem! 6 stycken i ett svep så jag undrar hur många som får ligga kvar i frysen? Vänner, det återstår alltså att se om det bjuds på hembakat eller köpekakor :)

Bästa kopphylla ever!

Och givetvis även godisskålshylla!

Mums!

Bästa Sofi muntrar upp med att bjuda på god korv stroganoff - damen här är nämligen sjukskriven två veckor med sträng ordination att vila. Med en proppmätt mage är det svårt att göra annat:)

Uppskattning

Man lär sig uppskatta små ting, ikväll är jag tacksam för att få vara hemma med tända ljus och bara vara. Vi gästade Lund igen nämligen, Litens tryck nedåt är lite för mycket för mig och min, egentligen, fantastiska kropp. Ordinerad vila och sängläge är nu min melodi. Eller ska vara min melodi rättare sagt, jag ska göra mitt bästa!

Lite naket

Känns och ser ut som att magen mer eller mindre exploderat denna vecka! Hajade själv till av spegelbilden idag, och då måste man ju föreviga. Inte konstigt att det mesta är lite jobbigt nu, ta på strumpor och stövlar kräver sin kvinna tex. Men, jag är redan nu ganska övertygad om att jag faktiskt kommer sakna magen när den väl är borta. Vem vet, Wiiina kanske satsar på bebisfabrik och blir hemmafru istället? Stor risk, eller hur ;)

Saknade mamma

Det var längesedan jag skrev om mamma. Om tankarna och känslorna som hela tiden ligger och trycker. Anledningen är enkel - jag trycker bort både tankar och känslor. Inser själv att jag någon gång, kanske snart eller längre fram, kommer få en riktig smäll - den dagen jag inte kan rymma längre. Att skriva är ett bra sätt, det är bara så jävla jobbigt att skriva ner orden för då blir alla tankar och känslor plötsligt mer verkliga. Och efteråt, när jag skrivit ner och läst vad jag skrivit är jag helt urlakad. Jag kan egentligen inte säg om det hjälper eller inte, men just ikväll känns som en kväll då jag kan tillåta mig att vara förtvivlat ledsen, låta alla jävla jobbiga tankar komma fram. Även om det är sjuhelvetes jobbigt. För det är ändå så, att det spelar ingen roll hur många tårar som trillar så får jag inte tillbaks mamma.

Sommaren var ganska bra, det var faktiskt lättare än jag trodde att spendera dagar vid poolen utan att mamma var där. Jobbigt var det och paniken grep tag i mig ett par gånger, men jag lyckades skapligt bra med att tränga bort tankarna när de var på väg att ta överhand. Att sommaren tycks ha varit lättare än jag trodde handlar nog helt enkelt om att jag inte orkat vara ledsen. Jag har inte orkat gråta. Så fort jag tänker längre stunder på mamma så börjar jag gråta. Jag kan fortfarande inte stålsätta mig mot tårarna, och tror faktiskt inte att jag någonsin kommer att göra det. Men att sommaren varit förhållandevis lätt har helt enkelt förklaringen att det är lättare att förtränga sorgen och saknaden än att tänka på den.

Helgen jag var inlagd på sjukhus kom som en riktig käftsmäll. Och jag såg inte denna känslostorm komma, alls. När de blev klargjort att jag skulle bli inlagd och J körde hem för att hämta övernattningssaker, då slog den till. Rakt och upp ner, utan förvarning. Första rummet jag låg på var ett förlossningsrum, lite "mysigare" än vad det brukar vara på sjukhus, men det luktar ju ändå sjukhus. När J sa hejdå och stängde dörren, då fullkomligen brast det för mig. Mamma var i mina tankar. Hur mamma hade haft det alla de jävla dagarna hon var inlagd, och hon visste att hon var sjuk. Hur mamma hade känt alla de gånger vi lämnade henne och sa hejdå, och hon fick ligga kvar. Detta var en riktigt, riktigt vidrig upplevelse och jag hade ingenstans att ta vägen. Tankarna gick inte att mota bort. Givetvis var jag även chockad, ledsen och orolig för att vi kunde få bebis alldeles för tidigt, men det var inte detta som var det jobbigaste. Det jobbiga var att jag bara för några dagar fick testa ett litet uns av det mamma gick igenom hela hösten, att vara inlagd på sjukhus. Låter inte så farligt när man skriver ner det, men med förra hösten i bagaget har sjukhusvistelser fått en helt annan innebörd.

Bara vi svängde in på sjukhusområdet i Lund påmindes jag om att förra gången jag åkte här var den bistra, jävla dagen då vi fick slängt till oss av en nonchalant läkare i ett genomgångsrum där folk gick fram och tillbaka att:

- Ja Ulla, du har bröstcancer som sprider metastaser och den går ju inte att bota.

Läkaren sa det ungefär som att mamma hade en taskig förkylning hon fick lära sig leva med. Att hon skulle dö av det besked han precis levererade rörde inte honom i ryggen. Hela hans attityd och sjukhusets stöd överhuvudtaget är en helt annan historia och den har jag verkligen inte ork att tänka på nu. Men det är bland annat dessa minne som gör det grymt jobbigt att äntra ett sjukhusområde.

Jag ser såklart framemot dagen D när Liten ska komma ut, jättemycket! Men, det finns hela tiden en sorg med allt som händer - mamma är inte här. Jag tänker på första gången Liten ska möta syrran, brorsan och pappa. Men inte mamma. Jag försöker redan nu förbereda mig på den stunden, men jag vet inte hur jag ska göra det. Jag vet bara att när jag tänker på det nu mår jag illa och jag slutar tänka på det. För det är enklast. Inte det smartaste och inte det bästa, men det enklaste för stunden.

Frågan varför har börjat dyka upp. Jag vill egentligen inte det, men den gör det vare sig jag vill eller inte. Varför skulle det vara just min mamma som inte fick leva längre? Varför ska det vara just vår lille pojke som aldrig kommer att få träffa sin mormor? Jag vet att det inte gör någon som helst nytta att tänka så, men det gör det inte mindre ont för att det inte gör någon nytta att tänka så.

Det är för jävligt att inte ha mamma här och det är för jävligt att Liten aldrig kommer att få träffa sin mormor.

Boost!

Inte fel att få detta dukat i mailen, på en fredag och allt. Dessutom från en höjdare i företaget. Florsocker till duktiga, duktiga mig;)

Stillad nyfikenhet

Idag var det äntligen dags för sista ultraljudet, tacksam för att Liten verkligen stannat kvar i magen och tacksam för att allt man kan se såg bra ut! Det är en liten smygis, han ville inte visa ansiktet så några bra bilder blev det inte, snoppen med tillhörande paket visades mer än gärna upp ett par gånger:-D Vikten låg på 2237 och går jag tiden ut så kommer lillkillen landa på stabila 3900 gram. Jag håller tummarna för att det blir en bebis på under 4 kilo i alla fall, den ska ju faktiskt uuuut via det allra heligaste. Ugah för det, men jippey för att vi är lyckligt lottade över att få vara med på denna resa!

Hehe!

Lite sådär spontant bestämde vi igår att vi tar en tur till Ullared! I slowmotiontakt ska det nog gå fint även med en stor växande mage

Unna!

Mätta och belåtna efter god fondue, längesedan vi var ute och körde en unna så ikväll var det datekväll. Tur att maten var riktig god för servicen var under all kritik - Mr J fick verkligen hålla i hormonstinna mig;)