Inte som jag ville

Jag hade skrivit en del under bilden med men det ville tydligen inte alls haka på. Efterlyste lite tips på träningstrams, motivationen tryter och jag förlitar mig på att Iphonen ska hjälpa mig. Vad tror ni, kommer jag att hitta träningsglädje och motivation snart igen? Och som skrivet, tips tas tacksamt emot

Är jag i farten så.....

Blivit med Iphone

Och då måste jag såklart görs ett testinlägg! Har en känsla av jag kommer trixa liiiite med denna ikväll, med andra ord så har symaskinen fått konkurrens.

Fy fan

Jag har tidigare skrivit om Linda här i bloggen - en fantastisk kvinna som drabbats av något så fruktansvärt som obotlig cancer.

Idag somnade Linda in för alltid.

Jag har följt hennes blogg slaviskt, surfat in via mobilen i tid och otid och känt oro så fort det gick för lång tid mellan inläggen. Att slutet var nära insåg jag när de började tappa Linda på vätska i buken. Exakt samma sak hände mamma och mamma somnade in drygt en vecka efter de tappat henne på vätska. Men ändå nu i Lindas fall, så hoppades jag och trodde på att mirakel skulle ske. Inte kunde det väl vara så att en mamma ska få försvinna från sina underbara små pojkar? Små pojkar som behöver sin mamma?

- Nä fy fan, hon har somnat in! skrek jag ut när jag fick upp sidan till hennes blogg. Bredvid mig satt Jimmy och Milton ammades i mitt knä. Och tårarna bara kom.

Jag har aldrig träffat Linda i verkligheten och det är nästan lite kusligt hur starkt intryck denna tjej gjort på mig. Hon har skrivit med ärlighet och värme och hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Ända sen jag läste hennes blogg för första gången så har hon funnits med mig, hur konstigt det än låter. Jag har tänkt mycket på henne. Hur hon har haft det. Hur hennes pojkar haft det. Hur hon har planerat för livet "efter" henne. Jag har önskat att hennes önskningar skulle slå in, hur gärna hon bara skulle vilja vara med ett litet, litet tag till för att få vara med sina barn. Bara ett litet tag.

Nä fy fan.

Den där jävla, äckliga, satans, helvetes jävla skitcancern kan bara ta och dra åt helvete! Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen att jag bara vill vråla rakt ut i luften.

Det sägs att allt har en mening, men för tillfället har jag jävligt svårt att se nån mening med att tre pojkar och en bonuspojke förlorat sin mamma för mindre än 6 timmar sen.

Titta!

Jag har upptäckt att jag har fötter! Små, urgulliga framsteg som värmer så himla gott

Sötaste

Det tar på krafterna att läsa och bli smart:) Han är ju bara den sötaste!

Premiärbadat

Det är inte varje dag man kan skryta med att man premiärbadat en liten kille. Både den store och den lille gillade det skarpt! Och mamman här gillade att det, hör och häpna, bara va vi i badhuset. Ska i mån av tid göra detta en gång i veckan, dels för att det är riktigt, riktigt mysigt och för att vi måste ju vara uppvärmda till Lalandia i maj.

I takt med att grabben växer

Växer oxå garderoben med byxor och matchande dregglisar. Vad jag vet så finns det inget utbud än av det så då är det ju en himla tur att man själv kan sy. Hmm, kanske finns fler som vill ha matchande kläder till sina små mirakel, nu fnurrar tankarna iväg här;)

Senaste nytt

På synördsfronten är lapptäcke. Tar en jäkla tid men fint som snus blir det. Tror att Milton kommer vilja ligga på mage hela tiden för att checka in de olika mönsterna. Och ja just det, idag slog killen till med att snurra hela vägen runt från ryggläge till ståtligt magläge. Undrar vem som var mest förvånad och glad över framsteget, Milton eller jag? Det roligaste är att jag verkligen fick se hela detta första magiska ögonblick i hans utveckling, mäktigt och häftigt det är att ha barn. Och ovanpå det så får jag sy en massa med, tänk vad jag får vara med om!

Orup

Julklappen till J var verkligen kanon. Första gången lillgrabben lämnades bort, förutom en halvtimme av gallskrik (hujeda ett stackars mammahjärta, ja, jag har blivit en "sån där" jag aldrig skulle bli) vid läggdags när han insåg att han var ju inte hemma hade allt gått bra. Summa - första gången på tu man hand sen lillen kom till var riktigt lyckad och såklart, mysig!

Frukten av symaskinen - vad annars?!

De flesta sa att tiden när man är mammaledig gick åt till att fika och umgås med lediga vänner och andra mammalediga själar. Men tänka sig, jag har inte varit en av de. Jag har sen Milton kom till världen gett avkall på alla måsten, alla krav på att man ska hinna ditt och datt och med facit i hand är jag jublandes glad över att jag följt mitt hjärta och släppt de flesta krav. Milton har varje vaken stund haft min fulla uppmärksamhet, vi har myst till tusen och den sista tiden även busat mycket. När jag inte själv tagit en blund mitt på blanka dagen tillsammans med grabben så har jag oftast sytt, det är ju så avkopplande och framförallt kul att göra egna grejor till vår kille. Varför jag är så jublandes glad över att jag stannat hemma och bara varit så mycket som jag gjort är för att tiden har gått så himla fort i alla fall, han bara växer och växer! Det är himla skönt att blicka tillbaka och inte ångra en sekund, utan få vara nöjd med att ha varit extremt osocial. Så ni vänner som läser, detta är oxå ett lite tarvligt försök att ja, egentligen inte be om ursäkt, men i alla fall erkänna att jag varit lite av en enstöring. Som jag en gång skrev i ett kort till en vän: Vänner är som stjärnorna, man ser de inte alltid men man vet att de alltid finns där. Och jag är ganska säker på att de vänner jag räknar med, de finns där när jag kommer ur min härliga, nyblivna mammabubbla!

Det går så fort!

Min kille är så stor nu att han sitter som ett "riktigt" barn i mitt knä och tittar på Tv. Nästa vecka går han väl oxå.... ;)

Helan och halvan!

Inte första men andra mötet mellan kusinerna blir förevigat på bild. Och helan och halvan är en underdrift, Milton toppade 7920 gram vid invägningen igår medans sparven som ännu inte har något namn ligger på 3390 gram. Och tänka sig, dräkten lillen har på sig har Milton oxå haft, dock satt den lite tajtare redan från början. Det där är galet!

Nykläckt kusin vitamin

Här är Miltons kusin, endast 45 minuter gammal. Han kom som ett skott, en halvtimme efter föräldrarna landade på BB var han ute! Längtar, längtar så tills vi får träffa den lilla godingen och såklart resten av familjen.

Lyckliga föräldrarna

Firar än en gång att dopet är över med en härlig promenad i vårsolen! Med junior sussandes gott i vagnen så blir detta en eftermiddag i sann unnaanda. Och som grädde på moset har jag blivit trippelmoster, denna gång till en liten gosse!

Döpt kille!

Gårdagen var nästan lika jobbig som själva förlossningen, det var dopdags och påföljande partaj på det. Ingen hade berättat hur jobbigt det är att vara värdpar/föräldrar för en dopfest. Maten som ska fram, huvudpersonen som ska äta, bytas på och hållas nöjd. Det i kombination med 50 pers (då höll vi det ändå "litet", endast ett par av mina vänner var bjudna, släkten tar plats....) där i princip alla huvud var framme och skulle titta och allra helst hålla oxå. Som den tigermamma man blivit kände jag bara - låt denna dag vara över så vi och framförallt Milton kan få lugn och ro. För givetvis, efter X antal huvud blev vår kille något förvirrad och såklart ledsen och sen var inget kul. Men det väsentligaste denna dag gick hur bra som helst, själva akten i kyrkan. Där bjöd killen på leende till båda prästen och hela församlingen. Så nu är killen döpt till Milton Adam och vi hoppas på att både namnen och ceremonin i kyrkan uppskattas när han är stor nog att förstå.

Ett kvartal har gått

Igår blev vår lilla goding 3 månader.

T R E månader. Som vanligt när jag skriver - galet!

Att vara mamma är alldeles, alldeles underbart. Helt obeskrivligt, precis som alla mammor och pappor sagt. Det finns inget som slår känslan av att lägga blicken på sitt eget barn, sitt eget kött och blod. Jag är fortfarande inne i ett hav av känslor och jag fortsätter med nöje att gunga med. Jag ställer mig in i ledet och konstaterar att skaffa barn är det bästa jag gjort. Lätt.
För varje dag som går upptäcker jag nya sidor hos Milton. Och för varje dag som går så utvecklas vår lille påg och nya saker händer. Jag tittade igenom lite kort och inser hur fort tiden verkligen går och hur mycket han har förändrats.

1o dagar gammal - lilla söta, goa Buddha

Första badet
Sussar gott
Vi börjar upptäcka världen, framförallt kameran

Första "riktiga" leendet som fångas på bild....

...och sen så bjussar vi på ännu ett

Förvånad grabb, minst sagt!

Lite mindre förvånad och fortfarande stark i nacken

Men nä, nu orkar jag inte mer!

Upptäcksfärd på magen igen!

Favoritleksaken från Libero som kan trollbinda

honom huuuur länge som helst

Men det gäller att vara med i svängarna...

...för det kan bli tråkigt fort!

Men efter lite käk så är vi goa och glada igen!

Vilket lyckopiller det var att göra detta inlägg! Och lyckans ost är jag som nu ska gå in och knyta mig bredvid vår lilla underbara härliga kille! Och samtidigt hoppas på att han vill sova extra läääänge eftersom jag först fastnade framför symaskinen och sen här..... Natti natti!