Scary

Jag vet inte, men hade jag varit en liten bebis så hade jag tyckt att denna illustration var något skrämmande. Eller? Jag får lite onda dockanvibbar när jag tittar på bebisen, rysningar i massor. Nä, just denna sida i Barnkammarboken lär jag hoppa över när det är dags för sångstunder med Milton. Fast jag vet inte, min sångröst gör kanske mer skada på Lillkillen...

Surprise

Världens bästa sambo, det är jag det! Överraskade med att fixa barnvakt och boka bord på O'learys. Matchen är igång och en stor stark är framdukad. Den store starke är till mig, nån måtta får det väl ändå vara ;)

Matdags!

Första gången för riktig mat, mums mums! Att tre fjärdedelar av två teskedar hamnade utanför är en annan femma. Tänk vad vi får vara med om!

En glad skit!

I MiMa Collection såklart!

Tvära kast

Precis så är livet. I alla fall för mig. Ena stunden känner jag en enorm och total lycka från djupet av mitt hjärta för den underbara lilla familj jag fått och i nästa känner jag en enorm och total ledsamhet och vidrig saknad över att mamma inte finns här. Med oss. Mamma finns inte här och kan se vårt barn, sitt eget barnbarn. Och jag känner mig så jävla bitter.

Bitter på småsaker. Småsaker som spelar otroligt, otroligt stor roll. Tex när jag sammanstrålar med mammagruppen, det är såklart jättetrevligt och det är ett härligt gäng men det är samtidigt med viss ledsamhet jag gör det. Naturligt blir att samtalsämnet är barnen och där hör ju mormor/morfar/farmor/farfar till. Och det gör så jävla ont i mig när jag hör någon säga:

- Ja, det köpte mormor till X där, och det fixade farmor, och denna tröjan kunde hon bara inte motstå att köpa till lilla X.

Jag missunnar inte en enda av varken mina nyfunna vänner, eller gamla vänner att deras barn har turen att ha kvar sina mor/farföräldrar, så missförstå mig inte. Men, jag är jävligt bitter över att Milton aldrig kommer få ha en sån relation med "någon" i sitt liv. Och i grunden handlar det inte om det materiela, att någon köper något till honom. Det handlar om tanken att någon tänkt på honom. Så som mamma hade gjort. Det är det jag är bitter över. För jag vet att mamma hade skämt bort Milton med både kärlek och presenter, precis så som hon gjorde med mina syskonbarn, framförallt mina systerdöttrar. Just DET är jag fruktansvärt ledsen och bitter över.
Jag är bitter för Milton kommer aldrig säga:

- Snälla, kan inte jag få åka till mormor och sova?

Så som mina systerdöttrar kunde göra och tjatade sig blåa för att få åka och sova hos mormor och morfar.

Vi är inte helt strandade utan en enda själ som bryr sig om oss och Milton, absolut inte! Tex finns det en speciell vän som gjort småsaker som betytt otroligt mycket - en liten julklapp i brevlådan och en söt body som Milton fick. Bara sådär. Sånt värmer, att man tänkt på Milton.

Jag har en syster som är guld värd och som verkligen bryr sig om Milton och vi pratar varje dag. Hon är den enda som har koll på när jag ska till BVC med honom, ringer för att höra det gick, hur mycket han vägde, hur han sovit om natten osv osv. Sådan enkla små saker, men som betyder så mycket. Milton har en morfar som vi är jätteglada för, men det blir ändå inte riktigt samma sak. Alla människor är olika och min pappa är inte typen som fixar och donar för oss barn eller barnbarn. Däremot finns han alltid för oss och dörren är alltid öppen, och han är oxå jätteglad för Milton. Men, det är fortfarande inte mamma eller mormor. Och det finns inget i hela denna värld som kan ersätta den relationen.

Det är lätt att tro när man läser vad jag skrivit att jag trillat ner i ett svart hål som jag inte kan ta mig upp ifrån och är allmänt bitter på livet. Det är jag inte. Men för att klara livet och vardagen så måste jag tillåta mig själv att få trilla ner en liten stund, tycka synd om mig själv och min familj, för att sedan klättra upp igen. Så funkar jag. Och hittills har det funkat att göra så. Bli arg, ledsen, bitter och förbannad för ett litet tag. Sen återgå till det liv jag har, det liv som blir precis vad jag själv gör det till.

Och jag har det bra. Egentligen.

Jag har en underbar sambo som jag älskar och som älskar mig tillbaks, vi har den relationen jag letat efter. Jag känner mig hel tillsammans med honom. Vi har en stabil och villkorslös kärlek, utan att det blir tråkigt. Vi har en underbar son som vi älskar över allt annat. Jag har en pappa, en syster och en bror som finns i mitt liv. Jag har underbara vänner som finns där för mig och som jag hoppas känner samma sak.

Så visst har jag det bra. Men för den sakens skull så är det ett faktum att saknaden av mamma ibland får en till att bli bitter. Och det är faktiskt jävligt skönt att kunna erkänna att jag är bitter på vissa saker. På något sätt blir det lättare att kommer över bitterheten då.

Men saknaden, den kommer aldrig någonsin gå över och det måste jag inse att jag måste acceptera. Och jag måste acceptera att vissa perioder i mitt liv färgas av bitterhet. Att det är så min historia kommer vara och mitt liv kommer se ut.

Min fina, fina kille

Trots en bråkig mage är min fina på gott och glatt humör. Finns inte ord för hur mycket jag älskar denna lilla kille!

Tadaa!

Så, då var dagen äntligen här! Jag slår upp portarna till min alldeles egna, hemmagjorda hemsida med hemmasydda grejor till underbara bebisar och barn. Mitt intresse för att sy har bara stegrat, jag blir duktigare och duktigare och framförallt så spinner huvudet på nya ideér hela tiden. Så, jag beslutade mig för att bli lite proffsigare och börja marknadsföra mig så smått och sälja till de som vill ha mina verk.

Välkommen att titta in på MiMa Collection!

Och jag räknar kallt med att ett par beställningar trillar in ganska omgående, en del av er som läser min blogg har små mirakel som säkerligen vill ha något från min kollektion :D Och förresten, konstruktiv kritik om hemsidan är jättevälkommet - jag är ingen expert på området utan har bara trixat och fixat tills jag var något så när nöjd.

Fredag!

Nya tyger, en symaskin och ett glas rött räcker att göra denna tjejen nöjd en fredagkväll!

Härligt!

Jag är väldigt bortskämd med otroligt härlig och idyllisk omgivning. Det räcker att ta på sig dojjorna, promenixa ca 10 minuter sen möts jag av grusväg, hästhagar med röda staket, "på landet villor" och det bästa av allt - fågelkvitter! Så det vore väl själva fan oxå om jag inte lyckas promenera bort ett och annat kilo.

Koncentration

Det gäller att ha tungan rätt i mun när man lär sig att greppa efter saker :) Kan inte nog med gånger skriva om hur häftigt det är med utvecklingen hos ett barn. Givetvis är det magi när det dessutom är ens egna lilla mirakel!