Snart jul

Snart är det jul. Mysigt på många sätt, verkligen. Men på ett annat alldeles fruktansvärt förfärligt. Jul är lika med mamma. Trots att det på nyårsafton är hela tre år sedan mamma dog, så känns det lika för jävligt ändå.

Tre år. Tre år där livet bara rullat vidare. Jag har blivit mamma, inte bara till ett utan till två helt fantastiska barn som såklart är världens bästa och ljuvligaste. Jag har gift mig. Blivit fru. Livet rullar på. Och visst vore det konstigt om det inte gjorde det. Men ändå, det är så jävla konstigt att jag varit utan min mamma i tre år. Min mamma. Fan vad jag vill ha min mamma här.

Åt helvete med att försköna sanningen, åt helvete med att jag ska skriva att jag har världens bästa pappa som fyller upp så mycket han kan. Det gör han inte. När jag förlorade mamma, förlorade jag egentligen båda mina föräldrar. Mamma var liksom länken till pappa. Min egen pappa ringde inte ens på min födelsedag. Kan tyckas löjligt att bry sig om ett uteblivet telefonsamtal, men det gör ont. Hade pappa ringt om mamma funnits? Nä. Men skillnaden då är att jag hade mamma. Mamma brydde sig. Mamma hade både ringt, bakat min favvotårta och köpt presenter. Nu har jag ingen förälder som bryr sig. Eller jo, klart han bryr sig. På nåt sätt. Ett sätt jag inte förstår eller kan ta till mig. Jag har min syster, hon och Jimmy är mina räddande änglar. På riktigt.

Det tar tid att reflektera, älta, erkänna, älta lite till och helt enkelt acceptera saker som sker i livet. Jag har inte på lång väg bearbetat klart förlusten av mamma och indirekt pappa, och jag tror aldrig att jag kommer bli färdig med den biten heller. Men att försöka acceptera och tidvis förstå att jag inte har någon förälder som bara ringer för att fråga hur det är, tänker på mig på min födelsedag eller bara ringer för att höra hur det är med sina barnbarn, det blir jag bättre på att hantera. Och att faktiskt få skriva, och publicera det jag känner, fast det känns lite tabu är också jävligt befriande. Otroligt befriande.

Mamma, jag saknar dig mer och mer för varje dag som går.

Min stora tjej!

Det dröjer nog inte länge innan min lilla stor tjej traskar omkring här hemma. Var tar tiden vägen, Milton blir snart två år och Bella 1. Stanna tiden, snälla.