Mamma

Imorgon är det en månad sen mamma somnade in.

Overkligt.

Overkligt att tiden gått så fort, det har gått en hel månad. Overkligt för jag kommer aldrig mer få se eller känna mamma nära igen. Overkligt för allt känns fortfarande så overkligt och jag kommer på mig själv med jämna mellanrum tänkandes att snart kommer allt vara som vanligt igen. Men det kommer inte bli som vanligt igen. Och det tar emot att tänka att jag måste skapa ett nytt som vanligt igen. Ofattbart. Det är en tomhet som slår klorna i mig, som vägrar släppa taget. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att tackla verkligheten. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Ingenting är riktigt kul längre. Jag kan skratta och le, men jag varken skrattar eller ler inombords, det är bara ytan. Det är för jävligt.

Begravningen för mamma ägde rum torsdagen den 14 januari och det var fint. Precis så som vi önskade. Det var en ljus och fin begravning med vackra blommor och det andades frid i kyrkan. Jag var nervös inför denna dag och tanken att jag aldrig skulle fixa denna dag slog mig många gånger men på något sätt infann sig styrkan hos mig och jag tyckte att det både gick och kändes bra. Några dagar efter Nyårsafton dök det upp lite meningar i mitt huvud och jag satte mig till slut och skrev. Resultatet blev denna dikt som prästen läste på begravningen:

Du har nu somnat in och fått ro,

och med dunder och brak får du oss att tro.

Att det på just Nyårsafton skulle ske,

ville först ingen av oss tro eller se.

Men mamma, Nyårsafton var ju du,

och vi förstår alla nu.

Du var fart och fläkt i ett enda paket,

precis som ett fyrverkeri, en riktig raket.

Inte skulle det vara en grå och trist dag som du skulle åka,

nä, det skulle du aldrig någonsin tillåta.

Din omtanke och kärlek för alla andra,

kommer i oss för alltid att vandra.

Och till och med vid livets slut,

ser du till att vi ska klara oss ut.

Du ser till att vi varje Nyårsafton syns åter,

även om våra hjärtan gråter.

Tack mamma för att just Du var Du - ett färgsprakande energiknippe som för evigt kommer att lysa upp vår himmel

Helan och halvan

Bröderna är nu sådana polare att det går bra att käka tillsammans. Små saker som värmer

Så var det dags

Att enbart, märk väl, enbart för sambons skull göra sig lite bekant med Depeche Mode.

Hrm!

Fick ett ryck och möblerar om i köksskåpen och när jag omsorgsfullt ställer alla konserver exakt likadant så spelas en scen ur en film upp i mitt huvud. Någon som vet vilken? :)

Tvätt och mysdags!

Hallo

Vi har en krabat som ska va med precis överallt, gulligt till en början. Sen är det mindre gulligt:-P

Gåva

En fin gåva från en ännu finare vän - en bok vars sidor kommer att fyllas med allt som Mamma var. Ikväll känns det okej, nästan bra faktiskt att påbörja boken som kommer hjälpa till att tackla den tunga verklighet som sköljer över mig

Polare!

Efter några dagar så har vi två polare här hemma. Stora T har insett att det är rätt gött att ha en kompis att mysa och busa med, härligt och värmande

Lillebror har kommit hem

Och Tyzon är en väldigt skygg storebror. Lillkillen är en tuffing i lyxförpackning som lever rövare och T är inte riktigt med på noterna än. Med tanke på den speedade killen så var det himla svårt att få till en bra bild, spookeybild får duga så länge

Älskade, älskade mamma

Nyårsafton klockan 23:00 valde mamma att somna in.

Jag vet att mamma själv valde att somna in på just nyårsafton, precis en timme innan allt brakar loss. Som den raket och virvelvind som mamma är så skulle det inte vara en vanlig, grå, tråkig och trist vardag som mamma somnade in på. Mamma verkligen älskar raketer, och mamma är en sån person inte går någon obemärkt förbi - mamma är ett fyrverkeri utan dess like. Jag skriver om mamma som är istället för var för jag vet att mamma finns här hos oss även om vi inte kan se henne. Och för mig så kommer mamma alltid att finnas här hos oss och på något sätt så är mamma fortfarande för mig.

Jag vet egentligen inte om jag förstått att mamma har somnat in för gott. Att jag aldrig mer får se henne, jag får aldrig mer höra hennes röst, jag får aldrig mer tetas och kivas med henne, jag får aldrig mer känna hennes kramar. Men en sak vet jag, och det är att mamma vill att vi ska tänka på hur hon var innan skitsjukdomen började ge sig till känna. För min riktiga mamma har försvunnit under hösten, det var inte min riktiga mamma som fanns där under denna dystra, oroliga och tunga period.

Min riktiga mamma är identiskt med en raket, ett fyrverkeri. Det går undan, det sprakar, det glittrar, det syns, det låter som fan och min mamma är ett energiknippe med världens alla färger - på en och samma gång! Och jag är glad över att det blev just nyårsafton som mamma valde att somna in på. För mamma är just glitter och färg, dunder och brak, annars är det inte mamma. Och på något sätt känns det bra, för varje nyårsafton framöver kommer att andas mamma, precis så som hon ville att livet skulle vara. Precis så som hon vill att vi ska minnas hennes. Dunder och brak, fart och fläkt, glitter och färg. Min mamma är ett fyrverkeri som lyser upp hela himlen och det kommer mamma fortsätta att göra i all oändlighet.


Mamma - jag älskar dig!