Amen va fan!

Nu när trädäcket är på plats vill vi ju inte ha sånt här skit väder! Sooooolen, kom tillbaka!

Mors dag!

Gulliga Milton tog med sig sin pappa och köpte sin mammas absoluta favoritbakelse Budapesttårta och ett gäng trisslotter. Mamman här blev glad trots sina lagom tappra försök att gå ner i vikt och undrar lite hur tankarna gått. Förra året fick jag ett par superfina walkingskor som en push i rätt riktning, detta år en bakelse och hoppet om att vinna mycket pengar. Kanske tanken att vinna mycket innebär en tripp till Bootcamp?! Hur som haver, jag är glad att få fira min andra Mors dag!

Den gränslösa kärleken

Den är så otrolig, så stark - kärleken till sitt eget barn. Och att man känna den här oändliga, gränslösa kärleken till båda sina barn, ovillkorligt och inte på något enda lilla litet, minsta sätt känna att man älskar den ena mer än den andra. Det i sig självt är också otroligt. För det är ju verkligen så, man älskar sina barn precis lika galet mycket.

Precis lika svårt som det är att sätta sig in i hur det känns att få barn, lika svårt är det att förstå att man kan älska sina barn lika mycket.

Båda mina barn tar fullkomligen andan ur mig. Varje dag. Lycka.

Piratfest!

Efter lite tankeverksamhet då det skulle va piratfest på dagis och lapp för ögat samt scarfs knuten på huvudet gick bort, så kom jag till slut fram till nåt enkelt och bra. Slitna joggingbrallor klipptes av och fick lite applikationer på sig och ett randigt tyg här hemma fick bli ett matchande linne. Det är kul det här med dagis, det tycker både jag och Milton. Men när det kommer till utklädnad så är jag övertygad om att det är jag som bryr mig mest, än så länge i alla fall. Pricken över i:et hade såklart varit en hatt med en döskalle, men hur var det nu igen, dygnet har bara 24 timmar va?!

Fossingar!

Idag har min lilla Loppa här hemma hittat sina fötter och tjo va kul det är! Min lilla sötnöt. 
(see full image)

Vemodigt!

Att lilla Bella är stor nog att sitta i barnstolen. Och sjukt lycklig över att få va med på helt annat sätt med. Men fy vad tiden går alldeles för fort.....

Fynd!

Det tillhör inte vanligheterna att jag bloggar om kläder men när jag gjort ett fynd så måste jag ju bara. Barnkammaren i byn har 40 % på alla barnkläder och idag när jag skulle handla present så var den där. Den här alldeles gudomliga klänning från MOLO som jag spanade in på Hansa för några månader sen. Såklart åkte den med hem till Loppan!

Jag gillar MOLO:s stuk. Jättemycket! Det jag gillar mindre är prislappen, för enligt mitt tycke är det inte kvalité. Visst håller plaggen tvätt efter tvätt och går inte sönder, men det tråkiga är att alla deras plagg blir så matta efter nån ynka tvätt. Och det är så synd. Så därmed fyndar jag bara MOLO på rea. Och på Tradera såklart.

Både längtar och inte längtar tills klänningen passar lilla sessan här hemma, var förståndig nog att ta den i strl 74 så vi kan använda den lääääänge.

En storebror...

....som är löjligt förtjust i sin lillasyster! Vart än lillasyster är, är Milton med jämna mellanrum för att kolla så syrran har det bra.

Den ständiga oron

Idag blir Bella 4 månader. Och jag är galet förälskad i min lilla tös, och precis lika galet förälskad i hennes fantastiska storebror och makalösa pappa. Detta är nog så nära oändlig kärlek man kan komma, tror jag.

Det är det största av allt att få barn och jag är varje dag, även när Milton driver mig till vansinne, tacksam för att jag fått bli mamma. Mamma till en underbart envis grabb med ett humör som fullkomligen blixtrar emellanåt och mamma till en underbart liten tös som i princip är glad hela tiden.

Men, i denna totala lycka som det är att bli och va förälder så finns det en oro. Oron över att något ska hända. Något som inte får hända. Men saker som ändå händer som man inte kan styra över. Jag kan bli riktigt sjuk eller förolyckas. Jimmy kan bli riktigt sjuk eller förolyckas. Barnen kan bli riktigt sjuka eller förolyckas. En blogg jag läser, Djungelmorsan, skrev sådär spot on - just precis sådär är det.

"Att vara förälder är verkligen livets stora gåva. Men också livets stora börda"

Den här oron man får i samma ögonblick som ens barn läggs på bröstet, kommer den någonsin att lätta? Oron över att något allvarligt faktiskt kan inträffa.

Jag har aldrig varit en orolig människa som oroat mig i onödan. Jag har alltid haft filosofin att saker och ting jag inte kan styra över, lägg inte energin på tänk om något händer. Då får det hända. Men att förlora mamma gjorde plötsligt det där om:et till när för mig istället. Lägger du sen till två barn som sätter i hjärtat i brand så har du också min oro, utanför kroppen. Och lägg till nygift, ett fantastiskt boende på landet och allmän harmoni. Hur länge ska det få va så här?

Den här oändliga kärleken jag känner, den här totala lyckan - den är precis lika jävla skrämmande. Jag kan bara hoppas och önska att jag och min familj, mina nära och kära, den nyblivna mamman i kön framför mig på Ica och det unga kassabiträdet får fortsätta att vara lyckliga. Alla får ju inte fortsätta på lyckans väg, men man ju alltid hoppas.

Jag gissar att allt det här, kärleken, oron och lyckan, det är det som kallas Livet. Och vilken tur att vi lever det varje dag, på vårt eget sätt. Och just nu lever jag livet precis så som jag drömt om. Och det tänker jag fortsätta med så länge jag bara kan.

Bröllopspresenter!

Det dimper ner bröllopsgåvor lite titt som tätt från nära och kära och lite extra kul var presenten från min faster. Den lilla Marimekkoskålen från Ittala, hon hade ingen aning om att vi båda är löjligt förtjusta i just dessa. Att den för tillfället görs sig bäst som nappsamlare är ju faktiskt inte illa det heller!