Förlossningen!

Jag blir aldrig riktigt färdig till att sätta mig och skriva förlossningsberättelsen med bilder, de få som hann tas när lilla Bella kom till världen så jag kör över ajfånen.

Jag var rastlös och orolig samma dag, och hade haft förvärkar i en vecka. Enormt tryck nedåt och molande värk mest hela tiden. Trött, arg och irriterad bestämde jag mig kl 16 för att själv köra in och köpa den där Billyhyllan på Ikea som vi inte blivit färdiga till. Jimmy försökte väl lite försiktigt att få detta hormonstinna monster att låta bli men ni som känner mig - hur lönt på en skala från ett till tio?

Runt halv fem gör jag Ikea och lyckas själv få hyllan på vagnen och inser där och då att få in den i bilen själv med min megamage blir svårt. Två danska killar kom till undsättning. På väg hem i bilen kände jag samma tryck som vanligt och var grymt kissnödig, alltså inget nytt.

Kvällen löpte på och jag nattade Milton vid 19 och kände nada. Messade med en kompis och beklagade mig över att bebisen inte ville komma ut och just när jag skulle svara på ett mess så kom den där ilande, ihållande känslan nere i magen som skvallrar om att nu är det på gång. Snabbt fram med appen jag laddat ner och efter bara typ 7-8 minuter insåg jag att det var dags att ringa. Ca kvart i åtta ringer jag till förlossningen och under tiden jag pratar med barnmorskan så börjar värkarna bli så intensiva att jag måste andas mig igenom dem.

Jimmy hade kommit hem ca 5 minuter innan jag ringer till Lund då han varit och handlat käk och svarar när jag säger att jag börjat få värkar:

- Jag måste äta!

Jomen visst Love, ät du så föder jag barn ungefär. Hur som haver, nervösa mannen får order om att ringa hit syrran som skulle ta Milton och syrran landar här ca tio över åtta.

Jag förnekar de stegrande värkarna för mig själv och springer och lägger fram grejor till Milton och förklarar hur syrran ska göra om han vaknar och andra, för stunden, ganska oväsentliga saker.

Till slut hamnar jag i bilen, ni förstår, det tar lite tid att förflytta sig med kraftiga värkar varannan minut. Innan jag hoppar in i bilen skriker syrran att hon tror att det blir den 15:onde som bebisen tittar ut. Klockan var då 20:27 och jag kunde väl aldrig ana att det 37 minuter senare skulle ligga en alldeles underbar liten flicka på mitt bröst.

Bilfärden till Lund tar cirka 25 minuter och jag säger inte ett knyst på hela vägen utan håller bara koll på klockan till det är dags att stålsätta sig och andas igenom värk efter värk. Tänkte att jag är säkert inte öppen mer 5-6 cm och fan va gnällig jag är, ska minsann inte ha nån smärtlindring mer än lustgas eftersom jag inte hade det med Milton. Kör ett mantra i mitt huvud hela vägen:

- Det. Är. Inte. Så. Farligt. Paus. Det. Är. Inte. Så. Farligt. Paus. Och så vidare.

Vid två tillfälle när vi var inne i Lund och det inte långt kände jag att jag behövde göra nummer 2. För er som inte fött barn och med facit i hand så vad var det krystvärkar jag hade och jag visste om det men jag förnekade det och tänkte bara att jag vill inte BAJSA i vår bil. Fy för. Och jag klarade det!

Vi parkerade direkt utanför förlossningen och efter att jag, enligt Jimmy, försökt välta både bilen och väggar som jag tog spjärn mot när det kom en värk så var vi till slut i rum nummer 2 kl 20:55.

Jag sparkar av mig skorna, kastar av mig jackan och skriker:

- För helvete ge mig lustgas nu, jag fixar inte mer!

Jag får lustgasen och när jag ska ta den första dosen så märker jag att jag måste krysta. Sköterskan som inte haft jättebråttom får helt plötsligt lite eld i baken och säger att hon nog fick hämta en barnmorska direkt. Ni förstår, vi kom mitt i ett skifte och de trodde nog att nattpersonalen kunde undersöka mig. Tji fick dem, de fick bara efterarbetet.

In kommer barnmorskan och undersöker och känner att huvudet är typ helt nere. Jag förstår inte riktigt att det är så nära och skriker som fan för det var ju satan vad det var tryck både i det allra heligaste men oxå såklart bakåt. Och japp, denna gång gjorde jag nummer 2 oxå, inget snack om den saken tyvärr.

I alla fall, jag vrålar så mycket att barnmorskan säger att nu fick hag faktiskt dämpa mig. Trots att man har obeskrivligt ont så skämdes jag faktiskt lite när hon sa så och höll igen med skriket lite i alla fall.

Och, efter några få krystvärkar så kommer hon, vår fina lilla tös! Det mest fantastiska är att underbara Jimmy var så sansad att han plockade fram mobilen och har filmat precis när hon kommer ut. Jag är så grymt tacksam för detta för det är helt magiskt att få se "vid sidan om" när man själv upplevt det.

Det tar nog bara 5 sekunder innan jag frågar vad det blev och känslan när vi tittade efter i känslostormen som redan var är helt obeskrivlig. En flicka. Galet.

Så från första värk tog det drygt en och en halv timme och endast 10 minuter på förlossningen. Många säger, va skönt! Ja, i och med att det var andra barnet men inte om det varit första. Nu hann vi båda med rent mentalt eftersom vi gjort det en gång innan men hade det varor första hade nog både jag och Jimmy blivit lite deprimerade tror jag.

Nåja, deprimerade är det sista vi är även om jag i skrivande stund är krasslig med två snuviga kids.

Att få barn är magiskt och att just lilla Bella kommit till oss gör oss överlyckliga. Som jag har för mig att jag skrev när Milton kommit till världen gör jag även nu. Jag är evigt tacksam att vi fått möjligheten ytterligare en gång att få vara med om detta mirakel.

Kärlek.

Syskonkärlek!

Tänkte ju att jag skulle uppdatera lite bättre nuförtiden men det föll visst lite...

Nåja, livet som tvåbarnsmamma är hur mysigt som helst. Stundtals rövjobbigt men för det mesta lovely!

En av de där lovely momentsen var just när denna bild togs. Hela familjen hemma och Milton hade just sovit middag och kommer in med pappa glad och mysig. Som alltid när Milton ser sin lillasyster så hummar han med nappen i mun och lyser upp som en sol. Kramas på Miltons vis vilket är lite väl hårt görs gärna ofta och gärna och favoriten är lillasyster och såklart var det detta han ville göra. Vi är på tok för dåliga på att fota, men denna gång var vi med. Och det är jag glad för för visst utstrålar den kärlek!

Jag är så obeskrivligt tacksam för mina två fina, fina underbara härliga goa bästa ungar.

Premiärtur på Aggarps vägar!

Idag var ju bara en sån där dag då det är givet för premiärtur av vagnen på hemmaplan. Så, efter mycket bök med matning och amning och påklädning av två kids i vintermundering och mig själv, smått krävande, så kom vi iväg. Det var en riktig härlig dag och med två barn som skötte sig båda exemplariskt så blev det en riktigt lyckad premiärtur.

Jag lär väl få äta upp att jag skriver detta, men jag gör det ändå. Än så länge är det inte sådär ruskigt jävla skitjobbigt att va själv med två så små barn. Det är bara skitjobbigt och bara att gilla läget. Hitta på smarta nödlösningar så att båda är något sånär nöjda, tumma på en del med Milton och verkligen välja striderna. Och acceptera att ibland får den ena (än så länge har det varit lilla Bellas lott) skrika helt enkelt och att jag har bara två armar och en famn med plats för en av dem. Men kärleken, den har jag oändligt av till dem båda och det tror jag faktiskt att dem känner.

Vad gör man?

Det där med ersättning slutade vi med på natten och morgonen för länge, längesedan och har bara gett detta när grabben varit sjuk eller tänderna stört sömnen för mycket. För er som undrar varför vi kör med ersättning så är svaret att killen totalvägrade välling och med tanke på att Sverige i princip är det enda landet i i alla fall Europa som jag förstått det så valde vi att inte kämpa.

Hur som haver, Milton får ersättning varje kväll vid läggdags och vet således mycket riktigt vad detta är och lilla Bella som mer än gärna ligger vid mjölkbaren 1 till 1 och 1/2 timme varje gång har oxå fått introduceras i flaskvärlden och kör både och då jag inte har tiden att amma tills hon är helt nöjd. Så imorse när jag skulle ta båda kidsen var det liiite svårt att förklara för storebror att han inte fick "sin" flaska så en halv omgång gjordes till en mycket lycklig Milton och vi mös på alla tre.

Det är med tårar i ögonen jag tittar på mina två fina barn, i detta ögonblick främst Milton som blivit så stor och så duktig och så tålmodig trots sina 14 unga månader. Kärlek.

Stolt kille!

Både Milton och hans föräldrar är väldigt nöjda med vagnen som kom hem i veckan (precis en sån vagn jag sagt att jag aaaaaaldrig skulle ha, synd om stackaren som sitter underst har jag tyckt). Men en koll av åbäket till syskonvagn där de sitter bredvid varann som både är tung och otymplig och definitivt inte går in i vår familjebil så blev det en sån här från Phil & Ted. Vad som är riktigt amazing är att den tar mindre plats i bilen än vad vår vanliga vagn gör, så sjukt bra!

Nytt för grabben blir att sitta framåtvänd och det är såklart poppis. Sen att kunna prutta på lillasyster som ligger under är nog ganska kul det med...

Första morgonen själv

Så var dagen kommen, första morgonen jag är själv med barnen. Det är inte helt lätt att få ihop det med en myskrank Milton och en hungrig Bella, famnen räcker liksom bara till en åt gången... Men mammas kille fann sig ganska snabbt i att få leka direkt på morgonen, och jag hoppas han gillar det lika mycket, för det är ju såhär starten på en del mornarna kommer att te sig. Wish me luck!