Snart jul

Snart är det jul. Mysigt på många sätt, verkligen. Men på ett annat alldeles fruktansvärt förfärligt. Jul är lika med mamma. Trots att det på nyårsafton är hela tre år sedan mamma dog, så känns det lika för jävligt ändå.

Tre år. Tre år där livet bara rullat vidare. Jag har blivit mamma, inte bara till ett utan till två helt fantastiska barn som såklart är världens bästa och ljuvligaste. Jag har gift mig. Blivit fru. Livet rullar på. Och visst vore det konstigt om det inte gjorde det. Men ändå, det är så jävla konstigt att jag varit utan min mamma i tre år. Min mamma. Fan vad jag vill ha min mamma här.

Åt helvete med att försköna sanningen, åt helvete med att jag ska skriva att jag har världens bästa pappa som fyller upp så mycket han kan. Det gör han inte. När jag förlorade mamma, förlorade jag egentligen båda mina föräldrar. Mamma var liksom länken till pappa. Min egen pappa ringde inte ens på min födelsedag. Kan tyckas löjligt att bry sig om ett uteblivet telefonsamtal, men det gör ont. Hade pappa ringt om mamma funnits? Nä. Men skillnaden då är att jag hade mamma. Mamma brydde sig. Mamma hade både ringt, bakat min favvotårta och köpt presenter. Nu har jag ingen förälder som bryr sig. Eller jo, klart han bryr sig. På nåt sätt. Ett sätt jag inte förstår eller kan ta till mig. Jag har min syster, hon och Jimmy är mina räddande änglar. På riktigt.

Det tar tid att reflektera, älta, erkänna, älta lite till och helt enkelt acceptera saker som sker i livet. Jag har inte på lång väg bearbetat klart förlusten av mamma och indirekt pappa, och jag tror aldrig att jag kommer bli färdig med den biten heller. Men att försöka acceptera och tidvis förstå att jag inte har någon förälder som bara ringer för att fråga hur det är, tänker på mig på min födelsedag eller bara ringer för att höra hur det är med sina barnbarn, det blir jag bättre på att hantera. Och att faktiskt få skriva, och publicera det jag känner, fast det känns lite tabu är också jävligt befriande. Otroligt befriande.

Mamma, jag saknar dig mer och mer för varje dag som går.

Min stora tjej!

Det dröjer nog inte länge innan min lilla stor tjej traskar omkring här hemma. Var tar tiden vägen, Milton blir snart två år och Bella 1. Stanna tiden, snälla.

Busunge!

Oj vad tiden går! 100 år sedan, minst, jag bloggade och på denna tid har det tittat fram två huggtänder på tösabiten, hon ställer sig upp mot allt och pratar en himla, himla massa.

Storebroren pratar oxå en himla massa, och man (läs jag, pappa Jimmy förstår "raktor" (traktor) och pappa) förstår en hel del. Otroligt att få följa utvecklingen, tex tappa jag hakan när jag frågade Milton när han ätit klart, vad säger man då.

- hack åå mytte!

Goa, älskade, otroliga, fantastiska ungar. Som jag älskar er!

Premiär

För Lillan att åka kundvagn. Brorsan brukar ju lägga beslag på denna plats men med grabben på dagis så var det ju klart att det fick bli premiär idag. Och det var så kul att få sitta själv och kolla läget :)

Inget särskilt

Men idag kände jag för att köpa rosor och en liten Triss till min man. Bara därför att och för att han är bäst.

Min sjuka lilla tös

Får ta middagsluren i famnen på sin minst lika sjuka mamma. Håll tummarna för att Milton håller sig frisk, att själv må som en bäver och ta hand om TVÅ sjuka kids är nog mer än jag mäktar med. Faktiskt.

Det fina i kråksången trots feber och snor är att lilla Bella haft energi nog att för första gången i sitt liv ta sig upp till sittande från liggläge, helt själv. Det ni, det är mammas tös med ruter i :)

Mumma!

Ord är överflödiga.

Önska går ju

Men att den lilla Loppa INTE skulle krypa om en månad när vi ska åka en vecka till solen, ja det är nog önsketänkande. Det blir nog både jagande av en liten på två ben och en på alla fyra, kanske går ner ett hekto eller två istället för upp. Nja, förmodligen önsketänkande det med.

Moment!

Ett riktigt moment - Milton gungar på sin lillasyster som tyckte det var tråkigt att va still. Kärlek!

Egentid

Barnen i säng, köket något sånär i ordning och mannen jobbar. Då försöker jag vända på tanken att det är jäkligt trist att sitta själv en lördagkväll med rökta räkor, dyr ost och gott vin till härlig egentid istället. Ni vet den där tiden man har alldeles för lite av. Att det inte funkar för att jag saknar min äkta bästa hälft jättedömycket är en annan femma. Nu ska jag ha egentid och unna litegrann.

Marina & Jimmy

Nu ska vi få vara Marina & Jimmy. Inte mamma Marina och Pappa Jimmy, utan bara vi två.

Första middagen tillsammans utan barn sen April 2011. Det ni, det är till att unna sig.

Syskonmys

Det absolut härligaste just nu med barnen är att se den härliga relationen de utvecklar tillsammans. Bella skiner upp som en sol när Milton kommer i närheten och vice versa. Nytt för denna morgon är leken Bella tar Miltons napp och trots sin ringa ålder så är Milton en väldigt förstående storebror. Och givetvis den bästa storebrorsan i hela vida världen!

Idyll

Tvätten är upphängd, lillan sover en liten lur och Milton har precis vaknat efter sin och ligger på mage på Bellas filt och busar med pappa. Vi har plaskat och badat, jagat Tyzon på gräsmattan, åkt rutchkanan 50-11 gånger, varit stingsliga och tjutit högt som sirener när vi inte fått preciiiiis som vi velat och vi har skrattat så vi kiknat. Bortsett från att pappan i familjen legat med lite feber på förmiddagen så vill jag banne mig påstå att jag lever i en idyll. Behöver jag säg att älskar det?

Syskonbad

Så kom äntligen dagen då sittbadkaret, som var det enda som fick plats i vårt lilla badrum, kunde invigas med ett syskonbad. Milton har gladeligen badat i det några veckor och nu tyckte vi att Bella är stor och stabil nog för att bada med honom. Inte jättegott om utrymme men det bekom ingen av kidsen, Bella mumsade på badankorna och Milton lekte med lillasysters fötter. Det här är en av alla de små föreställningarna man har i huvudet med sina barn och nu är en av många verklighet. Och visst smälte mammahjärtat lite extra ikväll när jag såg min två troll ha så kul och mysigt tillsammans. 

Ja, då var jag igång!

Hepp, idag var det dags igen. Cirkelträning med målet att jag skulle jogga/lufsa/släpa mig fram minst 1,5 kilometer. And I did it - heja, heja mig nu!

Date med min man!

Perfekt avslut på en perfekt dag, date i lektornet med min man. I brist på barnvakt året om får man själv hitta enkla tillfälle att göra något speciellt. Kidsen är i säng och för en liten stund ska vi inte bara vara mamma och pappa utan Marina och Jimmy. Det är till att unna sig, jomen visst!

Det snöar i Aggarp.

Ja man skulle ju nästan kunna säga så. Jag har nämligen TRÄNAT! Det är smärtsamt uppenbart att det inte går att leva på gamla meriter. Att jag varit instruktör och lett pass, joggat med betoning på just joggat uppemot milen då och då och inte lufsat fram som idag. Fy fan vad jag har lagt på mig onödiga kilon och lagt av mig goda vanor.

Men nu är det minsann ändring på det. Rev av ett pass båda två nu under eftermiddagen med ett pumpset som grund och sen fick huset vara ett varv löpning för Jimmy och lufsande för mig och så körde vi på uppemot timmen. Det funkade utmärkt, varannat varv träning varannat ta hand om kidsen. Det är ju faktiskt inte så svårt. Inte när vi båda är lediga i alla fall.

Premiärgung!

Jimmy har tillsammans med en kompis fixat ett alldeles utomordentligt fint lektorn med rutchkana och gungor och den ljuva sommarkvällen inbjöd till premiärgung för lillasyster.

Grattis mamma

Idag hade du fyllt 60 år mamma. Jag föreställer mig firande i vanlig ordning i Sjödiken med bara nära och kära. Och vid denna tidpunkt hade du haft full rulle i köket och fixat och donat. Det som du bara var bäst på. Fixa och dona. Och aldrig att det var något enkelt. Nä, skulle det va, skulle det va ordentligt. Fenomenal på att laga mat och fixa till kalas och fester. Jag önskar att jag hade sagt det till dig på ett tydligare sätt och framförallt oftare.

Jag tänker ofta på dig mamma. Varje dag. Det är jobbigt att jag aldrig kommer få visa dig mina barn. Jag kommer aldrig få visa dig att jag är mamma. Det gör ont. Jävligt ont.

Jag saknar dig mamma. Jag önskar att du var här. Innerligt. Jag saknar dig.

Firar semester!

Och livet.

Sex månader

Tänk, den här lilla pluttan har varit hos oss i sex månader nu. Lika overkligt att tiden gått så fort, lika overkligt är det att tänka tillbaka när Bella låg i magen och Milton var ensam om uppmärksamheten.

Har dessa sex månader varit som jag förväntat mig? Absolut inte. Inte alls faktiskt. Det är inte alls så jobbigt som alla förvarnade om, i all välmening såklart. Att tex ha två blöjbarn, eh, jahapp vad exakt är det som är såååå hiiiimla jobbigt med det? Jag vet inte. Möjligtvis när man bytat Bellabajsblöja och känner lukten av en Miltonbajsblöja och när den är i hamn ser att Bella kräkt ner sig och samtidigt hör hur det sprakar till av nummer 2 i blöjan igen. Möjligtvis då kan det vara lite jobbigt. Men bara lite faktiskt.

Det är helt underbart att vara tvåbarnsmamma <3

Blåbär var det här ja!

Vi har börjat med smakportioner eller smaksensationer som det tydligen heter nu istället här hemma till lilla Loppan. Började med gröt som vi gjorde till Milton men det totalratades med kväljningar utav bara tusan så efter tre försök begav vi det och testade med bland annat blåbär. Och det var lyckat och nog det enda som faktiskt gått ner, typ en halv tesked då eller nåt, resten hamnar som synes utanför. Får väl se vad nästa sensation ska bli för vår lilla tjej.

Brum brum

Vad kan passa bättre än att morfar både är lastbilschaufför och äger två stoooora lastbilar och dessutom är bonde med massa traktorer och hjullastare? Lastbilen och den sistnämnda fick Milton "köra" idag, och jodå, brum brum lät han ungefär hela tiden. Vår stora lilla kille var verkligen i 7 himlen!

Vips!

Vände ryggen till och fyllde sandlådan med grus och vips så hade Milton krupit upp i förarsätet. Galet lycklig och stolt över att få sitta vid ratten. Och på tal om galet så är det precis vad han är i allt som brummar, har hjul och är stort. Bilar, lastbilar och traktorer är det han letar efter när vi kör bilen, det första han går till på dagis när han vaknat efter middagsluren är billådan. Och precis bredvid ligger en docka i sin docksäng och sussar.

Men just det, det är säkert vi vuxna som proppsat på honom att vara just galen i bilar. För inte kan det väl vara så att pojkar faktiskt är mer intresserade av motorer och flickor är mer intresserade av dockor och rosa, generellt? Nä, Gud förbjude om Bella kommer hem och säger att hon vill ha en docka ;)

Första plagget till Lillan!

Första klänningen/tunikan till Lillan. Lite rättningar här och där då jag gjort ett eget mönster i brist på annat, så blev den faktiskt bra. Lite höstig med den mörklila kragen men maken som älskar lila fick vara med på ett hörn.

Sådär jävla nöjd!

Igårkväll/natt gav jag mig på att sy en tröja till Milton och till min stora förvåning var det inte särskilt svårt, första tröjan ever blev riktigt bra! Har ju ingen värstingsymaskin och måste därför göra vissa sömmar i tre steg och då blir det inte exakt, men fint ändå. Nu kliar det i fingrarna, har jättemånga fina tyger som passar både grabben och tösen, en syskonkombo är ju bara ett måste :)

Sovrutiner och kärlek

Usch och fy vad tiden går fort. Alldeles för fort. Bella är nu över 5 månader och jag tyckte det var på tiden att vi påbörjade samma procedur som med brorsan, nämligen att somna själv.

G. U. L. D. värt! Oj, oj, oj - ovärderligt.

Vi har i princip aldrig haft några problem med att lägga Milton, bortsett från tandgnissel, feber och allmän oro vid olika stadier i utvecklingen och vi har varit väldigt tacksamma och glada för detta. Välling, lite mys och prat och sen bums i säng och Milton somnar helt själv. Vi började med detta när grabben var runt 3 månader och det blev aldrig någon grej av det, tryggt och vant somnar han själv. Och det bästa, vuxenlivet behålls liksom, senast 20:00 är det barnfritt och båda föräldrarna är pigga (nåja, allt är relativt). Man slipper i alla fall vara helt yrvaken efter att ha somnat i en utdragen nattning.

Nåväl, Bella bus har hunnit bli 5 månader och har hittills somnat hos oss i Tv-rummet i antingen sittern eller vid tutten varav den sistnämnda varit klart överrepresenterad. Men, Midsommarafton mitt bland fest och sång bestämde jag mig för att ikväll kör vi premiären och det gick bra. Lite gnäll och så men damen var trött så det gick ganska fort. Dagen efter samma sak, amning innan kvällsmys och bad, ersättning och sen bingen. Lite mer liv i luckan men inte alls mycket, hon kommer till ro fort. Och igår gick det lika bra. Och ikväll har vi inte hört ett pip och jag frågade maken lite förvånat om det skulle va såhär lätt. Förmodligen inte, bakslag lär komma men det struntar vi i nu.

Och så tänker jag tillbaka på när hon var alldeles nykläckt. Önskar så att man både kunde stanna klockan och vrida tillbaka den. Verkligen. Vår älskade, härliga lilla goa tös med världens finaste storebror. Tack för att ni finns.

Vissa kvällar

Är det helt enkelt jobbigare än andra att påbörja kvällsrutinerna för en 1 och 1/2-åring och en 5-månaders plutta, helt själv. Det krävs att man stänger öronen vissa minutrar och visst hjälper glas jävligt gott rött vin till. Frågor på den?

Nya projekt!

Den här damen är nog vid detta lag ganska känd för att hitta nya projekt. Hela tiden. Fråga maken här hemma som bara virrar på huvudet. Kärleksfullt, såklart.

Är det inte smyckestillverkning, byggning av kattbur eller senast ut, sömnad så fick jag nu ge mig på målarburkarna också. Detta är väggen till det lilla uthus som ska inredas till kidsen och få bli deras lekstuga. Jag har sagt ganska länge att vi borde måla nåt kul på väggen för den är jäkligt trist men har inte kommit på vad förräns igårkväll när jag satt med en beställning av djungeltyget jag har. Där har vi det!

Det var bara att ge sig på kas efter färg (inte det enklaste men det är en annan historia) och vips så är jag igång. Långt ifrån klar, men en bit på väg i alla fall.

Hoppsan!

Nu rullar vi rundor duktigt här hemma, inte bara från rygg till mage och tvärtom alltså. Om jag har ögon i nacken med en 1 och 1/2-åring och en 5 månaders? Jomen visst! ;)

Mitt hjärta svämmar över

Den här lille krabaten gjorde sin första slängpuss någonsin. Precis innan läggdags och till mamsen sin.

Ny lärdom

Är att det som funkade på Milton inte nödvändigtvis funkar på Bella. Vi pratar nappsort och utan att tänka mig för så har jag från dag ett kört på samma märke som Milton tog, Mams nappar. Han totalvägrade någon annan napp. Bella har inte varit jättesuttig av sig men har ändå haft ett behov av napp men då inte alltid tagit den (och då har jag och min tutte blivit napp, inte bra) och inte förrän efter 5 månader slår det mamman här att Bella kanske föredrar just den typen som Milton ratade. Och jomen visst, de nya nappar mottags mycket lättare och stannar till och med kvar ett tag. Vilken tur att hon inte hann bli 5 månader till....

Blommor

Maken jobbade utöver blomsteraffärernas öppettider igår på vår 3-årsdag så idag kom en stor bukett istället. Jättefin och jag blev jätteglad och överraskad.

Underbart!

Gick ut en liten sväng för att insupa lite frisk, med betoning på frisk, kvällsluft och då slog det mig hur bra vi har det. Hur bra vi bor. Hur fint vi fått det. Och hur härligt det blivit på vårt trädäck även om vi inte är helt klara med allt än.

Håller tummarna för att vädergudarna vill vara med och göra sin del så att vi så nära vi kan, kan göra en repris av Midsommarafton 2010 som då var i Sjödiken. Jag lovar att jag gör min del, och denna gång med en snaps eller två innanför västen. Eller klänningen. Hoppas.

Amen va fan!

Nu när trädäcket är på plats vill vi ju inte ha sånt här skit väder! Sooooolen, kom tillbaka!

Mors dag!

Gulliga Milton tog med sig sin pappa och köpte sin mammas absoluta favoritbakelse Budapesttårta och ett gäng trisslotter. Mamman här blev glad trots sina lagom tappra försök att gå ner i vikt och undrar lite hur tankarna gått. Förra året fick jag ett par superfina walkingskor som en push i rätt riktning, detta år en bakelse och hoppet om att vinna mycket pengar. Kanske tanken att vinna mycket innebär en tripp till Bootcamp?! Hur som haver, jag är glad att få fira min andra Mors dag!

Den gränslösa kärleken

Den är så otrolig, så stark - kärleken till sitt eget barn. Och att man känna den här oändliga, gränslösa kärleken till båda sina barn, ovillkorligt och inte på något enda lilla litet, minsta sätt känna att man älskar den ena mer än den andra. Det i sig självt är också otroligt. För det är ju verkligen så, man älskar sina barn precis lika galet mycket.

Precis lika svårt som det är att sätta sig in i hur det känns att få barn, lika svårt är det att förstå att man kan älska sina barn lika mycket.

Båda mina barn tar fullkomligen andan ur mig. Varje dag. Lycka.

Piratfest!

Efter lite tankeverksamhet då det skulle va piratfest på dagis och lapp för ögat samt scarfs knuten på huvudet gick bort, så kom jag till slut fram till nåt enkelt och bra. Slitna joggingbrallor klipptes av och fick lite applikationer på sig och ett randigt tyg här hemma fick bli ett matchande linne. Det är kul det här med dagis, det tycker både jag och Milton. Men när det kommer till utklädnad så är jag övertygad om att det är jag som bryr mig mest, än så länge i alla fall. Pricken över i:et hade såklart varit en hatt med en döskalle, men hur var det nu igen, dygnet har bara 24 timmar va?!

Fossingar!

Idag har min lilla Loppa här hemma hittat sina fötter och tjo va kul det är! Min lilla sötnöt. 
(see full image)

Vemodigt!

Att lilla Bella är stor nog att sitta i barnstolen. Och sjukt lycklig över att få va med på helt annat sätt med. Men fy vad tiden går alldeles för fort.....

Fynd!

Det tillhör inte vanligheterna att jag bloggar om kläder men när jag gjort ett fynd så måste jag ju bara. Barnkammaren i byn har 40 % på alla barnkläder och idag när jag skulle handla present så var den där. Den här alldeles gudomliga klänning från MOLO som jag spanade in på Hansa för några månader sen. Såklart åkte den med hem till Loppan!

Jag gillar MOLO:s stuk. Jättemycket! Det jag gillar mindre är prislappen, för enligt mitt tycke är det inte kvalité. Visst håller plaggen tvätt efter tvätt och går inte sönder, men det tråkiga är att alla deras plagg blir så matta efter nån ynka tvätt. Och det är så synd. Så därmed fyndar jag bara MOLO på rea. Och på Tradera såklart.

Både längtar och inte längtar tills klänningen passar lilla sessan här hemma, var förståndig nog att ta den i strl 74 så vi kan använda den lääääänge.

En storebror...

....som är löjligt förtjust i sin lillasyster! Vart än lillasyster är, är Milton med jämna mellanrum för att kolla så syrran har det bra.

Den ständiga oron

Idag blir Bella 4 månader. Och jag är galet förälskad i min lilla tös, och precis lika galet förälskad i hennes fantastiska storebror och makalösa pappa. Detta är nog så nära oändlig kärlek man kan komma, tror jag.

Det är det största av allt att få barn och jag är varje dag, även när Milton driver mig till vansinne, tacksam för att jag fått bli mamma. Mamma till en underbart envis grabb med ett humör som fullkomligen blixtrar emellanåt och mamma till en underbart liten tös som i princip är glad hela tiden.

Men, i denna totala lycka som det är att bli och va förälder så finns det en oro. Oron över att något ska hända. Något som inte får hända. Men saker som ändå händer som man inte kan styra över. Jag kan bli riktigt sjuk eller förolyckas. Jimmy kan bli riktigt sjuk eller förolyckas. Barnen kan bli riktigt sjuka eller förolyckas. En blogg jag läser, Djungelmorsan, skrev sådär spot on - just precis sådär är det.

"Att vara förälder är verkligen livets stora gåva. Men också livets stora börda"

Den här oron man får i samma ögonblick som ens barn läggs på bröstet, kommer den någonsin att lätta? Oron över att något allvarligt faktiskt kan inträffa.

Jag har aldrig varit en orolig människa som oroat mig i onödan. Jag har alltid haft filosofin att saker och ting jag inte kan styra över, lägg inte energin på tänk om något händer. Då får det hända. Men att förlora mamma gjorde plötsligt det där om:et till när för mig istället. Lägger du sen till två barn som sätter i hjärtat i brand så har du också min oro, utanför kroppen. Och lägg till nygift, ett fantastiskt boende på landet och allmän harmoni. Hur länge ska det få va så här?

Den här oändliga kärleken jag känner, den här totala lyckan - den är precis lika jävla skrämmande. Jag kan bara hoppas och önska att jag och min familj, mina nära och kära, den nyblivna mamman i kön framför mig på Ica och det unga kassabiträdet får fortsätta att vara lyckliga. Alla får ju inte fortsätta på lyckans väg, men man ju alltid hoppas.

Jag gissar att allt det här, kärleken, oron och lyckan, det är det som kallas Livet. Och vilken tur att vi lever det varje dag, på vårt eget sätt. Och just nu lever jag livet precis så som jag drömt om. Och det tänker jag fortsätta med så länge jag bara kan.

Bröllopspresenter!

Det dimper ner bröllopsgåvor lite titt som tätt från nära och kära och lite extra kul var presenten från min faster. Den lilla Marimekkoskålen från Ittala, hon hade ingen aning om att vi båda är löjligt förtjusta i just dessa. Att den för tillfället görs sig bäst som nappsamlare är ju faktiskt inte illa det heller!

Såååå duktiga!

Efter nästan 4 timmar i bilen med ett kort fikastopp på ca kvarten har vi två helt underbart snälla kids ca 5 kilometer från målet Lalandia och Legoland. Bra början på första semestern med två småbarn!

Mitt i hjärtat!

Ögonblick som träffar mitt i prick, mitt i hjärtat! Som jag älskar min stora lilla kille.

2 månader

Idag blir vårt älskade lilla troll hela två månader. Och det går så rysligt, ruskigt, ruggigt fort att jag knappt vill vara med längre (missförstå mig rätt). Svarsleende har vi lyckats med ett tag och nu igår hörde jag helt plötsligt joller från sittern. Ni vet det där ljudet bara små bebisar kan få fram. Alla framsteg är helt otroliga och härliga att få vara med om, baksidan av myntet är att vår lilla plutta bara blir större och större. Jag vill väldigt, väldigt gärna ha kvar min lilla bebe ett tag till.

Eller så får vi skaffa ett barn till. Om allt vill sig väl. Så det så.

Reflektioner

Såhär på dagen när det gått 8 veckor sen vår lilla tjej kom till oss. Som jag skrivit innan, det är inte så jobbigt som jag trodde och det är ju såklart skönt.
Med inställningen jag är inte mer än människa så gör jag det bästa jag kan av varje situation som uppstår och det har hittills blivit bra. Med några få undantag då jag känt för att slita av mig håret och bara gå rakt ut genom dörren och lämna allt. Såklart. Såklart att jag känt så en och annan gång.

Något som jag däremot inte var beredd på och som jag var så orolig över, och som alla andra var så noga att påpeka var att det kom till att bli synd om Milton. Att det var han som kom till att få vänta, han som kom i andra hand och att det var såååå viktigt att jag inte glömde bort honom. Det där är bara bullshit. Riktig bullshit.

Den som får mest uppmärksamhet är Milton, för han kräver den. Den som alltid får vänta är Bella, för hon är så liten och kräver inte uppmärksamheten på samma sätt, omedelbums.

Som tex precis nu, jag sitter och ammar Bella, Milton vaknar till i sin middagslur alldeles för tidigt och vad händer. Jo, lilla Loppan som ligger och myser blir hastigt avbruten och lagd i sittern alldeles alena. Det tar ett par minuter innan jag fått grabben till ro igen och under denna tid hinner givetvis lilla tjejen bli ledsen och undra varför hennes mat och mysstund blir avbruten. Men hon får vänta tills jag är klar med storebror.

När det kommer folk och hälsar på är nästan alla så noga med att hälsa på Milton först med orden:

- Ja, det är viktigast att hälsa på dig så du inte känner dig utanför! och så vidare.

Jag förstår givetvis att detta är i all välmening, men priset blir faktiskt att Bella helt ärligt nästan glöms bort. Man hälsar på henne efter man hälsat på storebror och sen är liksom Bella bara här och det är Milton i fokus. Nu låter jag som värsta neggomamman som bara gnäller och det är faktiskt inte meningen. Jag vill bara konstatera att min oro och dåliga samvete för att jag inte skulle hinna med Milton och att han skulle få stå till sidan var helt obefogad. Det dåliga samvetet får jag ha för min lilla tjej istället, som fogar sig och alltid får vänta på sin tur. Milton har givetvis också anpassat sig och är världens bästa storebror som ni ser på bilden och som älskar att mysa med syrran, men att vänta är inte hans starka sida. Fast å andra sidan tror jag inte att det finns en enda 15 månader gammal unge som gillar att vänta.

Och jo, detta dåliga samvete känns bättre än att ha dåligt samvete för Milton. Än så länge.

Förlossningen!

Jag blir aldrig riktigt färdig till att sätta mig och skriva förlossningsberättelsen med bilder, de få som hann tas när lilla Bella kom till världen så jag kör över ajfånen.

Jag var rastlös och orolig samma dag, och hade haft förvärkar i en vecka. Enormt tryck nedåt och molande värk mest hela tiden. Trött, arg och irriterad bestämde jag mig kl 16 för att själv köra in och köpa den där Billyhyllan på Ikea som vi inte blivit färdiga till. Jimmy försökte väl lite försiktigt att få detta hormonstinna monster att låta bli men ni som känner mig - hur lönt på en skala från ett till tio?

Runt halv fem gör jag Ikea och lyckas själv få hyllan på vagnen och inser där och då att få in den i bilen själv med min megamage blir svårt. Två danska killar kom till undsättning. På väg hem i bilen kände jag samma tryck som vanligt och var grymt kissnödig, alltså inget nytt.

Kvällen löpte på och jag nattade Milton vid 19 och kände nada. Messade med en kompis och beklagade mig över att bebisen inte ville komma ut och just när jag skulle svara på ett mess så kom den där ilande, ihållande känslan nere i magen som skvallrar om att nu är det på gång. Snabbt fram med appen jag laddat ner och efter bara typ 7-8 minuter insåg jag att det var dags att ringa. Ca kvart i åtta ringer jag till förlossningen och under tiden jag pratar med barnmorskan så börjar värkarna bli så intensiva att jag måste andas mig igenom dem.

Jimmy hade kommit hem ca 5 minuter innan jag ringer till Lund då han varit och handlat käk och svarar när jag säger att jag börjat få värkar:

- Jag måste äta!

Jomen visst Love, ät du så föder jag barn ungefär. Hur som haver, nervösa mannen får order om att ringa hit syrran som skulle ta Milton och syrran landar här ca tio över åtta.

Jag förnekar de stegrande värkarna för mig själv och springer och lägger fram grejor till Milton och förklarar hur syrran ska göra om han vaknar och andra, för stunden, ganska oväsentliga saker.

Till slut hamnar jag i bilen, ni förstår, det tar lite tid att förflytta sig med kraftiga värkar varannan minut. Innan jag hoppar in i bilen skriker syrran att hon tror att det blir den 15:onde som bebisen tittar ut. Klockan var då 20:27 och jag kunde väl aldrig ana att det 37 minuter senare skulle ligga en alldeles underbar liten flicka på mitt bröst.

Bilfärden till Lund tar cirka 25 minuter och jag säger inte ett knyst på hela vägen utan håller bara koll på klockan till det är dags att stålsätta sig och andas igenom värk efter värk. Tänkte att jag är säkert inte öppen mer 5-6 cm och fan va gnällig jag är, ska minsann inte ha nån smärtlindring mer än lustgas eftersom jag inte hade det med Milton. Kör ett mantra i mitt huvud hela vägen:

- Det. Är. Inte. Så. Farligt. Paus. Det. Är. Inte. Så. Farligt. Paus. Och så vidare.

Vid två tillfälle när vi var inne i Lund och det inte långt kände jag att jag behövde göra nummer 2. För er som inte fött barn och med facit i hand så vad var det krystvärkar jag hade och jag visste om det men jag förnekade det och tänkte bara att jag vill inte BAJSA i vår bil. Fy för. Och jag klarade det!

Vi parkerade direkt utanför förlossningen och efter att jag, enligt Jimmy, försökt välta både bilen och väggar som jag tog spjärn mot när det kom en värk så var vi till slut i rum nummer 2 kl 20:55.

Jag sparkar av mig skorna, kastar av mig jackan och skriker:

- För helvete ge mig lustgas nu, jag fixar inte mer!

Jag får lustgasen och när jag ska ta den första dosen så märker jag att jag måste krysta. Sköterskan som inte haft jättebråttom får helt plötsligt lite eld i baken och säger att hon nog fick hämta en barnmorska direkt. Ni förstår, vi kom mitt i ett skifte och de trodde nog att nattpersonalen kunde undersöka mig. Tji fick dem, de fick bara efterarbetet.

In kommer barnmorskan och undersöker och känner att huvudet är typ helt nere. Jag förstår inte riktigt att det är så nära och skriker som fan för det var ju satan vad det var tryck både i det allra heligaste men oxå såklart bakåt. Och japp, denna gång gjorde jag nummer 2 oxå, inget snack om den saken tyvärr.

I alla fall, jag vrålar så mycket att barnmorskan säger att nu fick hag faktiskt dämpa mig. Trots att man har obeskrivligt ont så skämdes jag faktiskt lite när hon sa så och höll igen med skriket lite i alla fall.

Och, efter några få krystvärkar så kommer hon, vår fina lilla tös! Det mest fantastiska är att underbara Jimmy var så sansad att han plockade fram mobilen och har filmat precis när hon kommer ut. Jag är så grymt tacksam för detta för det är helt magiskt att få se "vid sidan om" när man själv upplevt det.

Det tar nog bara 5 sekunder innan jag frågar vad det blev och känslan när vi tittade efter i känslostormen som redan var är helt obeskrivlig. En flicka. Galet.

Så från första värk tog det drygt en och en halv timme och endast 10 minuter på förlossningen. Många säger, va skönt! Ja, i och med att det var andra barnet men inte om det varit första. Nu hann vi båda med rent mentalt eftersom vi gjort det en gång innan men hade det varor första hade nog både jag och Jimmy blivit lite deprimerade tror jag.

Nåja, deprimerade är det sista vi är även om jag i skrivande stund är krasslig med två snuviga kids.

Att få barn är magiskt och att just lilla Bella kommit till oss gör oss överlyckliga. Som jag har för mig att jag skrev när Milton kommit till världen gör jag även nu. Jag är evigt tacksam att vi fått möjligheten ytterligare en gång att få vara med om detta mirakel.

Kärlek.

Syskonkärlek!

Tänkte ju att jag skulle uppdatera lite bättre nuförtiden men det föll visst lite...

Nåja, livet som tvåbarnsmamma är hur mysigt som helst. Stundtals rövjobbigt men för det mesta lovely!

En av de där lovely momentsen var just när denna bild togs. Hela familjen hemma och Milton hade just sovit middag och kommer in med pappa glad och mysig. Som alltid när Milton ser sin lillasyster så hummar han med nappen i mun och lyser upp som en sol. Kramas på Miltons vis vilket är lite väl hårt görs gärna ofta och gärna och favoriten är lillasyster och såklart var det detta han ville göra. Vi är på tok för dåliga på att fota, men denna gång var vi med. Och det är jag glad för för visst utstrålar den kärlek!

Jag är så obeskrivligt tacksam för mina två fina, fina underbara härliga goa bästa ungar.