2 månader

Idag blir vårt älskade lilla troll hela två månader. Och det går så rysligt, ruskigt, ruggigt fort att jag knappt vill vara med längre (missförstå mig rätt). Svarsleende har vi lyckats med ett tag och nu igår hörde jag helt plötsligt joller från sittern. Ni vet det där ljudet bara små bebisar kan få fram. Alla framsteg är helt otroliga och härliga att få vara med om, baksidan av myntet är att vår lilla plutta bara blir större och större. Jag vill väldigt, väldigt gärna ha kvar min lilla bebe ett tag till.

Eller så får vi skaffa ett barn till. Om allt vill sig väl. Så det så.

Reflektioner

Såhär på dagen när det gått 8 veckor sen vår lilla tjej kom till oss. Som jag skrivit innan, det är inte så jobbigt som jag trodde och det är ju såklart skönt.
Med inställningen jag är inte mer än människa så gör jag det bästa jag kan av varje situation som uppstår och det har hittills blivit bra. Med några få undantag då jag känt för att slita av mig håret och bara gå rakt ut genom dörren och lämna allt. Såklart. Såklart att jag känt så en och annan gång.

Något som jag däremot inte var beredd på och som jag var så orolig över, och som alla andra var så noga att påpeka var att det kom till att bli synd om Milton. Att det var han som kom till att få vänta, han som kom i andra hand och att det var såååå viktigt att jag inte glömde bort honom. Det där är bara bullshit. Riktig bullshit.

Den som får mest uppmärksamhet är Milton, för han kräver den. Den som alltid får vänta är Bella, för hon är så liten och kräver inte uppmärksamheten på samma sätt, omedelbums.

Som tex precis nu, jag sitter och ammar Bella, Milton vaknar till i sin middagslur alldeles för tidigt och vad händer. Jo, lilla Loppan som ligger och myser blir hastigt avbruten och lagd i sittern alldeles alena. Det tar ett par minuter innan jag fått grabben till ro igen och under denna tid hinner givetvis lilla tjejen bli ledsen och undra varför hennes mat och mysstund blir avbruten. Men hon får vänta tills jag är klar med storebror.

När det kommer folk och hälsar på är nästan alla så noga med att hälsa på Milton först med orden:

- Ja, det är viktigast att hälsa på dig så du inte känner dig utanför! och så vidare.

Jag förstår givetvis att detta är i all välmening, men priset blir faktiskt att Bella helt ärligt nästan glöms bort. Man hälsar på henne efter man hälsat på storebror och sen är liksom Bella bara här och det är Milton i fokus. Nu låter jag som värsta neggomamman som bara gnäller och det är faktiskt inte meningen. Jag vill bara konstatera att min oro och dåliga samvete för att jag inte skulle hinna med Milton och att han skulle få stå till sidan var helt obefogad. Det dåliga samvetet får jag ha för min lilla tjej istället, som fogar sig och alltid får vänta på sin tur. Milton har givetvis också anpassat sig och är världens bästa storebror som ni ser på bilden och som älskar att mysa med syrran, men att vänta är inte hans starka sida. Fast å andra sidan tror jag inte att det finns en enda 15 månader gammal unge som gillar att vänta.

Och jo, detta dåliga samvete känns bättre än att ha dåligt samvete för Milton. Än så länge.