Idag fick skogen sin första omgång för i år! Att det var den svagaste omgången sen urminnes tider är en annan femma... Ben tunga som bly och ett flås sämre än en kraftigt överviktig 90-åring. Men nu är det bara att köra för faaaan!
måndag 29 mars 2010
Katten!
Idag fick skogen sin första omgång för i år! Att det var den svagaste omgången sen urminnes tider är en annan femma... Ben tunga som bly och ett flås sämre än en kraftigt överviktig 90-åring. Men nu är det bara att köra för faaaan!
lördag 27 mars 2010
Singstar
Tjejkvällen är fulländad, kittade till tänderna med massa singstar, någon låt ska jag väl klara av trots en del drinkar innanför bh:n
torsdag 25 mars 2010
Det ÄR vååååår!
Efter ett skönt PT-pass lyxar jag till med en egengjord tunnbrödsrulle bestående av bla färska och rökta räkor, i sooolen! Idag är livet gott
tisdag 23 mars 2010
Sänt från ovan
Det ringde mystiskt på dörren kl 9 nu ikväll och jag blev jätterädd, vem är det som bankar på min dörr? Efter andra plinget tog jag mod till mig och öppnade, utanför står min PT och hans söta tjej. Förvånad bad jag dem komma in och med sig hade de en fin present! Fortfarande förvånad står jag kvar och pratar och är så ohyfsad att jag inte bjuder in förrän efter en kvart... Man kan väl säg att jag blev tagen på soffan helt enkelt :)Rörd till tusen av omtanken, tänk att min PT tar bussen till Svedala enbart för att ge mig en peppgåva! Jag kommer somna leende ikväll, och taggad inför torsdagens pass.
Empty room
Sista dagen på mitt sju och ett halvt åriga äventyr på Relacom. Rummet är tömt, väskan packad och sinnet är glatt! Trodde det skulle kännas ledsamt och jobbigt men det känns faktiskt hur bra som helst! Nu ska jag bara hitta nya utmaningar, nya kollegor och det ska verkligen bli så kul att börja ett helt nytt kapitel!
fredag 19 mars 2010
Den bistra verkligheten
Konstigt.
Mitt förra inlägg om mamma handlade om hur konstigt jag tycker det är. Att mamma inte längre finns hos oss, här med mig. Jag trodde att det skulle bli lättare och lättare ju längre tiden gick och precis dagarna efter mamma somnat in så tänkte jag framåt och tröstade mig med att tiden läker sår. Tänkte, ja men i mars har det ju gått en tid. Sista helgen i mars så ändrar vi till sommartid och våren är på gång. Men det är inte lättare, tvärtom. Det är så jävligt, så jävligt och åter jävligt.
Nu börjar hela hösten komma tillbaka, minnen som jag egentligen inte vill tänka på. Minnen som bara slår till i mitt medvetande och hur jag än försöker slå bort dem så går det inte. Ett av minnena är när jag och J hälsar på mamma i Trelleborg, innan vi visste att det var cancer. Mamma sitter i sjukhuskläder på sängen och ser så liten och hjälplös ut. Och jag som är en känslomänniska ut i fingerspetsarna kan inte hålla skenet uppe utan blir ledsen och då blir mamma oxå ledsen. Men i samma andetag så säger mamma att detta ska vi fixa, mamma kommer bli frisk igen. Detta var i samband med att jag och J köper vår marklägenhet tillsammans. Men mamma blir inte frisk igen. I efterhand har J berättat att när jag var på toaletten så hade mamma sagt att hon hoppades att hon fick uppleva vårt gemensamma boende. Mamma fick inte se vårt nya boende.
Ett annat minne är när jag och J var och hälsade på mamma när hon låg på Onkologen i Malmö, när vi visste att det var obotlig cancer. Mamma hade mått illa av alla mediciner, hela situationen och kräkte emellanåt och när vi sitter och pratar så ser jag att mamma börjar få panik och börjar gråta. Mamma säger att hon mår illa och jag hoppar bort till sängen och frågar om jag ska ta en kräkpåse. Mamma säger att hon mår inte illa på det sättet, utan bara illa över hur allting är och hon vill bara må bra. Själv stålsätter jag mig och låter bara tårarna falla och smeker mamma över pannan och säger, ärligt övertygad, om att vi kommer fixa detta tillsammans.
- Mamma, du kommer att bli bättre!
Mamma lugnar sig och säger bara att hon hoppas att hon får vara med några år till.
Just detta minne är så jävla vidrigt. Mamma som är 57 år säger med gråten i halsen att hon hoppas att hon får vara med några till. När jag tänker på det så mår jag själv illa, panik svävar i min kropp och jag vet inte hur jag ska göra för att få bort det. Detta är en sekvens som spelas upp i mitt huvud gång på gång på gång på gång.
Minnet av när mamma kom hem för första gången, i december, är oxå vidrigt. Den första, halva, cellgiftsbehandligen var genomförd och mamma fick komma hem. Jag var överlycklig för mamma skulle få komma hem, hela familjen var glada för att mamma skulle få vara hemma. Och vi trodde ju oxå att detta skulle gynna mamma, att hon skulle må bättre. Men i sanningens namn så tror jag att detta blev en ordentlig prövning för mamma. När mamma var hemma så blev verkligheten över hon mycket inte längre orkade eller klarade av ännu mer verklig. Bara några timmar efter att mamma kommit hem så kommer en panikattack när hon ligger i soffan och mammas ord är bara att hon vill inte må så här. Jag vill inte må så här. Jag vill inte må så här. Mina systerdöttrar var där, min syster var där, pappa var där. Och vi alla tillsammans kunde inte göra ett skit. Vi kunde bara kramas och vara där. Men vi kunde inte hjälpa mamma. Hon mådde skit.
Alla dessa minne spelas upp om och om igen. Har jag tur kan jag sysselsätta mig med något annat, har jag otur så väller tårarna fram och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag tänker på saker jag kunde sagt till mamma, saker jag kunde gjort för henne. Det finns hundra miljarder saker som jag skulle vilja gjort annorlunda. Men den bistra verkligheten kommer ikapp mig, jag kan inte göra om någonting, det finns ingen andra chans.
Det är slut.
Finito.
Borta.
Mitt förra inlägg om mamma handlade om hur konstigt jag tycker det är. Att mamma inte längre finns hos oss, här med mig. Jag trodde att det skulle bli lättare och lättare ju längre tiden gick och precis dagarna efter mamma somnat in så tänkte jag framåt och tröstade mig med att tiden läker sår. Tänkte, ja men i mars har det ju gått en tid. Sista helgen i mars så ändrar vi till sommartid och våren är på gång. Men det är inte lättare, tvärtom. Det är så jävligt, så jävligt och åter jävligt.
Nu börjar hela hösten komma tillbaka, minnen som jag egentligen inte vill tänka på. Minnen som bara slår till i mitt medvetande och hur jag än försöker slå bort dem så går det inte. Ett av minnena är när jag och J hälsar på mamma i Trelleborg, innan vi visste att det var cancer. Mamma sitter i sjukhuskläder på sängen och ser så liten och hjälplös ut. Och jag som är en känslomänniska ut i fingerspetsarna kan inte hålla skenet uppe utan blir ledsen och då blir mamma oxå ledsen. Men i samma andetag så säger mamma att detta ska vi fixa, mamma kommer bli frisk igen. Detta var i samband med att jag och J köper vår marklägenhet tillsammans. Men mamma blir inte frisk igen. I efterhand har J berättat att när jag var på toaletten så hade mamma sagt att hon hoppades att hon fick uppleva vårt gemensamma boende. Mamma fick inte se vårt nya boende.
Ett annat minne är när jag och J var och hälsade på mamma när hon låg på Onkologen i Malmö, när vi visste att det var obotlig cancer. Mamma hade mått illa av alla mediciner, hela situationen och kräkte emellanåt och när vi sitter och pratar så ser jag att mamma börjar få panik och börjar gråta. Mamma säger att hon mår illa och jag hoppar bort till sängen och frågar om jag ska ta en kräkpåse. Mamma säger att hon mår inte illa på det sättet, utan bara illa över hur allting är och hon vill bara må bra. Själv stålsätter jag mig och låter bara tårarna falla och smeker mamma över pannan och säger, ärligt övertygad, om att vi kommer fixa detta tillsammans.
- Mamma, du kommer att bli bättre!
Mamma lugnar sig och säger bara att hon hoppas att hon får vara med några år till.
Just detta minne är så jävla vidrigt. Mamma som är 57 år säger med gråten i halsen att hon hoppas att hon får vara med några till. När jag tänker på det så mår jag själv illa, panik svävar i min kropp och jag vet inte hur jag ska göra för att få bort det. Detta är en sekvens som spelas upp i mitt huvud gång på gång på gång på gång.
Minnet av när mamma kom hem för första gången, i december, är oxå vidrigt. Den första, halva, cellgiftsbehandligen var genomförd och mamma fick komma hem. Jag var överlycklig för mamma skulle få komma hem, hela familjen var glada för att mamma skulle få vara hemma. Och vi trodde ju oxå att detta skulle gynna mamma, att hon skulle må bättre. Men i sanningens namn så tror jag att detta blev en ordentlig prövning för mamma. När mamma var hemma så blev verkligheten över hon mycket inte längre orkade eller klarade av ännu mer verklig. Bara några timmar efter att mamma kommit hem så kommer en panikattack när hon ligger i soffan och mammas ord är bara att hon vill inte må så här. Jag vill inte må så här. Jag vill inte må så här. Mina systerdöttrar var där, min syster var där, pappa var där. Och vi alla tillsammans kunde inte göra ett skit. Vi kunde bara kramas och vara där. Men vi kunde inte hjälpa mamma. Hon mådde skit.
Alla dessa minne spelas upp om och om igen. Har jag tur kan jag sysselsätta mig med något annat, har jag otur så väller tårarna fram och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag tänker på saker jag kunde sagt till mamma, saker jag kunde gjort för henne. Det finns hundra miljarder saker som jag skulle vilja gjort annorlunda. Men den bistra verkligheten kommer ikapp mig, jag kan inte göra om någonting, det finns ingen andra chans.
Det är slut.
Finito.
Borta.
torsdag 18 mars 2010
onsdag 17 mars 2010
Hilding gosnos
Varje kväll gosar vår prickiga kille i sängen. Varmt och skönt såklart och då är den bästa platsen mellan våra ben. Who can blame him? :-D
lördag 13 mars 2010
Melodifestival!
Glitter, glaumor och en rosa Cowboyhatt och Wiiina är i extas! Sen att jag och J känner oss båda som en stol i Globen är en helt annan femma
fredag 12 mars 2010
Reunion
Eller nästan. Två soldater fattas, men å andra sidan är en annan skåning med och förgyller kvällen. Inte vilken som helst heller :-P
torsdag 11 mars 2010
tisdag 9 mars 2010
Tanken som räknas
Flaskpost väntade på mig när jag kom hem idag, första gången faktiskt. Ivrig över att läsa storasysters kloka ord öppnade jag flaskan, men tji fick jag. Brevet var tomt. Tänkte att det kanske är sån där hemlig text som endast syns i mörker så jag gick in på toa men inget syntes. Sen kom jag att tänka på nåt trick med citron och salt man gjorde när man var liten, men tänkte att så fyndig är inte syrran. Ringde henne och tackade så hjärtligt, med ett försiktigt påpekande om att hon nog glömt skriva något på lappen. Men vadå, jag trodde ju att det redan stod någon dikt eller så, skrattade hon. Nåja, det är tanken som räknas och flaskpost är unik i sig, med eller utan ett skrivet brev!
Hur var det nu?
Jo, bränna bacon var det visst! Igår var det första gången på länge som jag gav mig ut på en runda powerwalk varvat med löpning, fram och tillbaka till hästarna på ca 55 minuter. Gör både mig själv och miljön en stor tjänst genom att låta bilen stå, vinnavinna. Mina skor har dock sett sina bästa dagar, så när tid ges tänkte jag ge löplabbet en chans och se vad de kan erbjuda
måndag 8 mars 2010
Leva vidare #2
Ja, tiden den fortsätter att maka på i sin takt. Världen fortsätter snurra på. Just nu är jag inne i en fas där jag tycker att livet är så himla konstigt. Det är så himla konstigt att mamma är borta. Det är så konstigt att jag inte riktigt kan ta det till mig, kan inte förstå för det är så himla konstigt. Konstigt i sig är ett konstigt ord, tycker jag. Men det beskriver ändå till fullo hur jag känner att livet är just nu. Konstigt.
Nu i helgen turistade jag och J i Malmö, det var himla mysigt och just romantisk weekend-paketet på Hilton lär det bli fler gånger. Vi väljer kanske en annan stad, men det klyshiga konceptet romantiskt föll oss båda på läppen. Jag hade det jättebra i helgen. Vi skrattade, mös, var tramsiga tillsammans och hade kul. Det var skönt att till viss del kunna släppa tankarna på det tråkiga som är en del av mitt liv, men samtidigt så finns det ändå alltid där i bakhuvudet. Som att tex messa en bild till mamma på det fina rummet vi hade. Jag tänker så hela tiden, både medvetet och undermedvetet. Att jag måste ringa och berätta för mamma om saker som händer, så som jag alltid gjorde. Men det går ju inte. Och det gör så jävla ont att inse det. Att inse att mamma inte längre är här.
Förtvivlan och maktlösheten för pappa finns med mig hela tiden. Vi syskon har det jobbigt, men pappa har det rent krasst ännu tuffare än oss. Och att inte kunna göra ett dyft för honom gör fruktansvärt jävligt ont. Det också. Det finns ingenting vi kan säga eller göra som får honom att må bättre, vi kan inte hjälpa honom med saknaden av mamma. Vi försöker bara finnas där. Och samtidigt har vi vår egen saknad efter mamma att hantera, men vi har ändå en vardag. Syrran och brorsan har sina familjer, jag har J och vår framtid tillsammans. Vi har vår vardag. Men mamma var liksom pappas vardag.
Ibland så tar alla känslor fullständigt överhand. Vid dessa tillfälle vill jag bara lägga mig på golvet.
Skrika.
Gråta.
Slåss.
Jag vill bara vara ett barn som inte har förnuft att lägga band på sina känslor. Men förnuftet har jag, och förnuftet säger mig att det spelar ingen roll hur mycket jag än skriker, hur mycket jag än gråter eller hur mycket jag än slåss för mamma kommer ändå inte tillbaka. Så därför bedövar jag dessa känslostormar med att göra något. Exakt vad jag gör vet jag inte, men jag lyckas alltid med att tränga bort känslorna och slippa känna för ett tag. Men jag kommer alltid tillbaka till att det är så jävla konstigt. Det är konstigt att sakna mamma.
Nu i helgen turistade jag och J i Malmö, det var himla mysigt och just romantisk weekend-paketet på Hilton lär det bli fler gånger. Vi väljer kanske en annan stad, men det klyshiga konceptet romantiskt föll oss båda på läppen. Jag hade det jättebra i helgen. Vi skrattade, mös, var tramsiga tillsammans och hade kul. Det var skönt att till viss del kunna släppa tankarna på det tråkiga som är en del av mitt liv, men samtidigt så finns det ändå alltid där i bakhuvudet. Som att tex messa en bild till mamma på det fina rummet vi hade. Jag tänker så hela tiden, både medvetet och undermedvetet. Att jag måste ringa och berätta för mamma om saker som händer, så som jag alltid gjorde. Men det går ju inte. Och det gör så jävla ont att inse det. Att inse att mamma inte längre är här.
Förtvivlan och maktlösheten för pappa finns med mig hela tiden. Vi syskon har det jobbigt, men pappa har det rent krasst ännu tuffare än oss. Och att inte kunna göra ett dyft för honom gör fruktansvärt jävligt ont. Det också. Det finns ingenting vi kan säga eller göra som får honom att må bättre, vi kan inte hjälpa honom med saknaden av mamma. Vi försöker bara finnas där. Och samtidigt har vi vår egen saknad efter mamma att hantera, men vi har ändå en vardag. Syrran och brorsan har sina familjer, jag har J och vår framtid tillsammans. Vi har vår vardag. Men mamma var liksom pappas vardag.
Ibland så tar alla känslor fullständigt överhand. Vid dessa tillfälle vill jag bara lägga mig på golvet.
Skrika.
Gråta.
Slåss.
Jag vill bara vara ett barn som inte har förnuft att lägga band på sina känslor. Men förnuftet har jag, och förnuftet säger mig att det spelar ingen roll hur mycket jag än skriker, hur mycket jag än gråter eller hur mycket jag än slåss för mamma kommer ändå inte tillbaka. Så därför bedövar jag dessa känslostormar med att göra något. Exakt vad jag gör vet jag inte, men jag lyckas alltid med att tränga bort känslorna och slippa känna för ett tag. Men jag kommer alltid tillbaka till att det är så jävla konstigt. Det är konstigt att sakna mamma.
lördag 6 mars 2010
Unna!
Loves julklapp är unna i världsklass! Romantiskt paket är definitivt inte sista gången, vem smälter inte när det ligger ett hjärta av rosenblad på sängen, en liten bok om kärlek på nattduksbordet och fina rosor i badrummet?
fredag 5 mars 2010
Mysattack
Vill man ha mys så skaffar man sig det oavsett om det finns plats eller ej. Store T har nada att säga till om när Hilding (bytt namn med tanke på att han alltid kallas för just Hilding vilding) är på myshumör. Störst går först? Inte i Svedala
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)