Lite ego

Jag är egentligen ganska skrockfull och har varit ganska restriktiv med inköp till Liten då jag varit rädd för att nåt ska hända. Men, man kan inte gå runt i livet med ett "tänk om" hela tiden så jag släppte det för drygt en månad sen och har sen dess shoppat lite kläder. Ovan söta bodies är ju lätt ett måste, nu ska vi bara leva upp till att vara världens bästa föräldrar med. Lätt som en plätt!

Årets Mamahjälte

Jag har i många, många år följt framförallt kvinnor som på olika sätt kämpat mot cancern. Detta är något jag gjort långt innan mamma blev sjuk och jag vet egentligen inte varför. En del av tjejerna är nu änglar i himlen, andra har lyckats bli friska och en del kämpar mot monstrena i detta nu. För någon vecka sedan hamnade jag på Lindas blogg och jag är full av beundran för denna fantastiska tjej. Hur hon lyckas hålla lågan brinnande är för mig ett under och jag tycker verkligen att hon förtjänar att bli Året Mamahjälte. De andra nominerade har hisnande historier och enormt mycket livsglädje med, men Linda har fångat mig riktigt, riktigt ordenligt!

Se Lindas historia här!

Bebisnytt vecka 36

Oh. My. God.
Bebisnytt vecka 36???
Hur galet är inte det på en skala mellan 1 och 1 000 000? Ynka 4 veckor kvar till beräknad förlossning?

Nåja, ruskigt glad över att Liten stannat kvar i magen, det var ganska svettigt där ett tag för ca 2 veckor sedan och och efter ett allvarligt och väldigt barskt samtal med en barnmorska så insåg jag att det verkligen var lågväxel som gällde. Och lågväxel innebar då en sjukskrivning och nada jobb. Det var mindre kul, men jag hade nog aldrig förlåtit mig själv om jag tagit alla uppmaningar med en klackspark och Liten kommit ut för tidigt. Så jag lydde order och har tagit det vääääldigt lugnt nu i ca 2 och en halv vecka - och bebis ligger nöjt kvar i magen.

Och nu kommer han med all sannolikhet att trivas väldans bra i magens trygga vrå, sanna mina ord, jag är nästan helt övertygad om att jag kommer gå över tiden. Jag tror att det blir ett litet decemberknyte, något har sagt mig den 2 december. På ett sätt hoppas jag att jag har fel, tänk över en hel månad till med denna otympliga mage, ständiga kisseriet, ont i fogarna och de sömnlösa nätterna (de lär ju visserligen bestå, men då kommer jag i alla fall kunna resa mig som en människa från sängen mitt i natten och inte som hel flock elefanter). På ett annat sätt så vill jag att det ska gå minst en månad till. För jag är i n t e redo! Jag är inte redo att ta hand om liten bebis. Jag är inte redo för att en förlossning ska sätta igång. Jag är inte redo för att nästa gång vi sätter oss i bilen och ska köra till Lund är på riktigt.
Nä, verkligen inte redo att bli mamma!

Lilla Mr i magen, du är så vänlig och stannar kvar i magen till mamsen här känner sig redo för att välkomna dig till världen! Fast sen å andra sidan så är jag extremt nyfiken på allt oxå. Hur det kommer att kännas när allt väl sätter igång, hur känns riktiga värkar?
Hur det kommer att vara när vi sätter oss i bilen för att åka till BB för att verkligen föda fram vårt lilla mirakel?
Hur kommer lilla miraklet att se ut? Förutom att han såklart kommer vara den finaste lilla bebis världen någonsin skådat ;)

Det är väldigt mycket dubbla känslor, ena stunden vill jag vattnet ska gå så att man med säkerhet vet att det är på gång. Nästa stund så klappar jag bulan och tänker att det är mysigt med bebis i magen, magen är ju trots allt mysig och den vill jag så klart ha ett tag till.

Jag är som sagt inne i vecka 36. Eller för att vara riktigt petig vecka 35+3 vilket innebär att jag gått 35 fulla veckor plus 3 dagar. Om TIO dagar räknas det alltså helt och fullt normalt att föda. 10 ynka dagar, vad hände och hur hände detta liksom? Jag sjukskriven dessa 10 ynka dagar oxå, varje dag i magen är jätteviktig och kan man förhindra för tidig förlossning så gör man det. Återbesöket i tisdags hos läkaren visade att min livmoderhals förkortats ytterligare och jag var något "uppluckrad". Detta ska normalt sett ske samtidigt som förlossning sätter igång, men har alltså redan hänt på mig, i små etapper ända sen vecka 29. Att Liten ligger lååååångt ner i bäckenet med huvudet, fixerad och klar att komma ut gör att det trycker på extra och därför är vilan och undvikandet av stress verkligen av betydelse nu och det är alltså 10 dagar till som det gäller strängt.

Sen är min plan att måndagen den 8 november jobba lite lätt på halvfart, en ca 4 timmar om dagen med allt det som jag inte hann med att fixa i och med sjukskrivningen. För det är trots allt okej och helt normalt om det sätter igång då. Jag har ju dessutom en arbetsgivare som är guld värd, då de verkligen låter mig veta att jag absolut inte ska känna någon press utan det allra, allra viktigaste är att jag och bebis mår bra. Var inne en liten sväng idag för att lämna papper och omtanken kändes riktigt och ärlig från alla jag mötte, sånt värmer i hjärtat! Det jag kan jobba är välkommet, känner jag inte kan så är det oxå helt okej. Jag har trots allt bara varit anställd sen den 9 augusti och två månader och 3 dagar senare kommer jag med sjukskrivningsintyg.... Men, jag har uppenbarligen lyckats lura ett företag till om att jag kan vara bra att ha som anställd :P

Vi får väl se vad jag tycker och känner när dessa 10 dagar är passerade och det är helt safe för bebis att komma ut. Om det finns någon ork för att jobba, om jag fortfarande är intresserad över att gå över tiden eller om jag bara är sjukt less på magen och vill att det ska sätta igång pronto! Då tipsade barnmorskan om den berömda färdknäppen och för att den ska funka så måste J prestera sjutton gånger i rad för att det ska lyckas. Vi får helt enkelt se om mannen här hemma måste upp till ytterligare bevis mer än att en litet mirakel blivit skapat!

Ugah, SJUTTON gånger :D

Smygpremiär

Jag har längtat löjligt mycket efter glögg och idag slog jag till! Mums och mys, julen känns lite mer välkommen nu faktiskt.

Tidsfördriv

Man kan ha mycket kul med en växande mage, senaste påhittet från blivande pappan. Liten behöver inte känna någon press på vad som är en önskvärd tidig karriär, alls;) Själv förvånas jag över att magen växt ännu mer när jag ser den på bild, och är riktigt glad över att bristningar hållt sig borta, peppar peppar!

Bunkra upp!

Syrran berättade att när hon var gravid med S så hade mamma sagt att förr brukade man mot slutet av graviditeten baka och bunkra upp i frysen så man kunde bjuda på hembakat till alla som kommer på besök sen när bebis kommit till världen. Detta tog jag fasta på och bakade urgoda Kanelbullar med mandelmassa- J gillade oxå dem! 6 stycken i ett svep så jag undrar hur många som får ligga kvar i frysen? Vänner, det återstår alltså att se om det bjuds på hembakat eller köpekakor :)

Bästa kopphylla ever!

Och givetvis även godisskålshylla!

Mums!

Bästa Sofi muntrar upp med att bjuda på god korv stroganoff - damen här är nämligen sjukskriven två veckor med sträng ordination att vila. Med en proppmätt mage är det svårt att göra annat:)

Uppskattning

Man lär sig uppskatta små ting, ikväll är jag tacksam för att få vara hemma med tända ljus och bara vara. Vi gästade Lund igen nämligen, Litens tryck nedåt är lite för mycket för mig och min, egentligen, fantastiska kropp. Ordinerad vila och sängläge är nu min melodi. Eller ska vara min melodi rättare sagt, jag ska göra mitt bästa!

Lite naket

Känns och ser ut som att magen mer eller mindre exploderat denna vecka! Hajade själv till av spegelbilden idag, och då måste man ju föreviga. Inte konstigt att det mesta är lite jobbigt nu, ta på strumpor och stövlar kräver sin kvinna tex. Men, jag är redan nu ganska övertygad om att jag faktiskt kommer sakna magen när den väl är borta. Vem vet, Wiiina kanske satsar på bebisfabrik och blir hemmafru istället? Stor risk, eller hur ;)

Saknade mamma

Det var längesedan jag skrev om mamma. Om tankarna och känslorna som hela tiden ligger och trycker. Anledningen är enkel - jag trycker bort både tankar och känslor. Inser själv att jag någon gång, kanske snart eller längre fram, kommer få en riktig smäll - den dagen jag inte kan rymma längre. Att skriva är ett bra sätt, det är bara så jävla jobbigt att skriva ner orden för då blir alla tankar och känslor plötsligt mer verkliga. Och efteråt, när jag skrivit ner och läst vad jag skrivit är jag helt urlakad. Jag kan egentligen inte säg om det hjälper eller inte, men just ikväll känns som en kväll då jag kan tillåta mig att vara förtvivlat ledsen, låta alla jävla jobbiga tankar komma fram. Även om det är sjuhelvetes jobbigt. För det är ändå så, att det spelar ingen roll hur många tårar som trillar så får jag inte tillbaks mamma.

Sommaren var ganska bra, det var faktiskt lättare än jag trodde att spendera dagar vid poolen utan att mamma var där. Jobbigt var det och paniken grep tag i mig ett par gånger, men jag lyckades skapligt bra med att tränga bort tankarna när de var på väg att ta överhand. Att sommaren tycks ha varit lättare än jag trodde handlar nog helt enkelt om att jag inte orkat vara ledsen. Jag har inte orkat gråta. Så fort jag tänker längre stunder på mamma så börjar jag gråta. Jag kan fortfarande inte stålsätta mig mot tårarna, och tror faktiskt inte att jag någonsin kommer att göra det. Men att sommaren varit förhållandevis lätt har helt enkelt förklaringen att det är lättare att förtränga sorgen och saknaden än att tänka på den.

Helgen jag var inlagd på sjukhus kom som en riktig käftsmäll. Och jag såg inte denna känslostorm komma, alls. När de blev klargjort att jag skulle bli inlagd och J körde hem för att hämta övernattningssaker, då slog den till. Rakt och upp ner, utan förvarning. Första rummet jag låg på var ett förlossningsrum, lite "mysigare" än vad det brukar vara på sjukhus, men det luktar ju ändå sjukhus. När J sa hejdå och stängde dörren, då fullkomligen brast det för mig. Mamma var i mina tankar. Hur mamma hade haft det alla de jävla dagarna hon var inlagd, och hon visste att hon var sjuk. Hur mamma hade känt alla de gånger vi lämnade henne och sa hejdå, och hon fick ligga kvar. Detta var en riktigt, riktigt vidrig upplevelse och jag hade ingenstans att ta vägen. Tankarna gick inte att mota bort. Givetvis var jag även chockad, ledsen och orolig för att vi kunde få bebis alldeles för tidigt, men det var inte detta som var det jobbigaste. Det jobbiga var att jag bara för några dagar fick testa ett litet uns av det mamma gick igenom hela hösten, att vara inlagd på sjukhus. Låter inte så farligt när man skriver ner det, men med förra hösten i bagaget har sjukhusvistelser fått en helt annan innebörd.

Bara vi svängde in på sjukhusområdet i Lund påmindes jag om att förra gången jag åkte här var den bistra, jävla dagen då vi fick slängt till oss av en nonchalant läkare i ett genomgångsrum där folk gick fram och tillbaka att:

- Ja Ulla, du har bröstcancer som sprider metastaser och den går ju inte att bota.

Läkaren sa det ungefär som att mamma hade en taskig förkylning hon fick lära sig leva med. Att hon skulle dö av det besked han precis levererade rörde inte honom i ryggen. Hela hans attityd och sjukhusets stöd överhuvudtaget är en helt annan historia och den har jag verkligen inte ork att tänka på nu. Men det är bland annat dessa minne som gör det grymt jobbigt att äntra ett sjukhusområde.

Jag ser såklart framemot dagen D när Liten ska komma ut, jättemycket! Men, det finns hela tiden en sorg med allt som händer - mamma är inte här. Jag tänker på första gången Liten ska möta syrran, brorsan och pappa. Men inte mamma. Jag försöker redan nu förbereda mig på den stunden, men jag vet inte hur jag ska göra det. Jag vet bara att när jag tänker på det nu mår jag illa och jag slutar tänka på det. För det är enklast. Inte det smartaste och inte det bästa, men det enklaste för stunden.

Frågan varför har börjat dyka upp. Jag vill egentligen inte det, men den gör det vare sig jag vill eller inte. Varför skulle det vara just min mamma som inte fick leva längre? Varför ska det vara just vår lille pojke som aldrig kommer att få träffa sin mormor? Jag vet att det inte gör någon som helst nytta att tänka så, men det gör det inte mindre ont för att det inte gör någon nytta att tänka så.

Det är för jävligt att inte ha mamma här och det är för jävligt att Liten aldrig kommer att få träffa sin mormor.

Boost!

Inte fel att få detta dukat i mailen, på en fredag och allt. Dessutom från en höjdare i företaget. Florsocker till duktiga, duktiga mig;)

Stillad nyfikenhet

Idag var det äntligen dags för sista ultraljudet, tacksam för att Liten verkligen stannat kvar i magen och tacksam för att allt man kan se såg bra ut! Det är en liten smygis, han ville inte visa ansiktet så några bra bilder blev det inte, snoppen med tillhörande paket visades mer än gärna upp ett par gånger:-D Vikten låg på 2237 och går jag tiden ut så kommer lillkillen landa på stabila 3900 gram. Jag håller tummarna för att det blir en bebis på under 4 kilo i alla fall, den ska ju faktiskt uuuut via det allra heligaste. Ugah för det, men jippey för att vi är lyckligt lottade över att få vara med på denna resa!

Hehe!

Lite sådär spontant bestämde vi igår att vi tar en tur till Ullared! I slowmotiontakt ska det nog gå fint även med en stor växande mage

Unna!

Mätta och belåtna efter god fondue, längesedan vi var ute och körde en unna så ikväll var det datekväll. Tur att maten var riktig god för servicen var under all kritik - Mr J fick verkligen hålla i hormonstinna mig;)