Fossingar!

Idag har min lilla Loppa här hemma hittat sina fötter och tjo va kul det är! Min lilla sötnöt. 
(see full image)

Vemodigt!

Att lilla Bella är stor nog att sitta i barnstolen. Och sjukt lycklig över att få va med på helt annat sätt med. Men fy vad tiden går alldeles för fort.....

Fynd!

Det tillhör inte vanligheterna att jag bloggar om kläder men när jag gjort ett fynd så måste jag ju bara. Barnkammaren i byn har 40 % på alla barnkläder och idag när jag skulle handla present så var den där. Den här alldeles gudomliga klänning från MOLO som jag spanade in på Hansa för några månader sen. Såklart åkte den med hem till Loppan!

Jag gillar MOLO:s stuk. Jättemycket! Det jag gillar mindre är prislappen, för enligt mitt tycke är det inte kvalité. Visst håller plaggen tvätt efter tvätt och går inte sönder, men det tråkiga är att alla deras plagg blir så matta efter nån ynka tvätt. Och det är så synd. Så därmed fyndar jag bara MOLO på rea. Och på Tradera såklart.

Både längtar och inte längtar tills klänningen passar lilla sessan här hemma, var förståndig nog att ta den i strl 74 så vi kan använda den lääääänge.

En storebror...

....som är löjligt förtjust i sin lillasyster! Vart än lillasyster är, är Milton med jämna mellanrum för att kolla så syrran har det bra.

Den ständiga oron

Idag blir Bella 4 månader. Och jag är galet förälskad i min lilla tös, och precis lika galet förälskad i hennes fantastiska storebror och makalösa pappa. Detta är nog så nära oändlig kärlek man kan komma, tror jag.

Det är det största av allt att få barn och jag är varje dag, även när Milton driver mig till vansinne, tacksam för att jag fått bli mamma. Mamma till en underbart envis grabb med ett humör som fullkomligen blixtrar emellanåt och mamma till en underbart liten tös som i princip är glad hela tiden.

Men, i denna totala lycka som det är att bli och va förälder så finns det en oro. Oron över att något ska hända. Något som inte får hända. Men saker som ändå händer som man inte kan styra över. Jag kan bli riktigt sjuk eller förolyckas. Jimmy kan bli riktigt sjuk eller förolyckas. Barnen kan bli riktigt sjuka eller förolyckas. En blogg jag läser, Djungelmorsan, skrev sådär spot on - just precis sådär är det.

"Att vara förälder är verkligen livets stora gåva. Men också livets stora börda"

Den här oron man får i samma ögonblick som ens barn läggs på bröstet, kommer den någonsin att lätta? Oron över att något allvarligt faktiskt kan inträffa.

Jag har aldrig varit en orolig människa som oroat mig i onödan. Jag har alltid haft filosofin att saker och ting jag inte kan styra över, lägg inte energin på tänk om något händer. Då får det hända. Men att förlora mamma gjorde plötsligt det där om:et till när för mig istället. Lägger du sen till två barn som sätter i hjärtat i brand så har du också min oro, utanför kroppen. Och lägg till nygift, ett fantastiskt boende på landet och allmän harmoni. Hur länge ska det få va så här?

Den här oändliga kärleken jag känner, den här totala lyckan - den är precis lika jävla skrämmande. Jag kan bara hoppas och önska att jag och min familj, mina nära och kära, den nyblivna mamman i kön framför mig på Ica och det unga kassabiträdet får fortsätta att vara lyckliga. Alla får ju inte fortsätta på lyckans väg, men man ju alltid hoppas.

Jag gissar att allt det här, kärleken, oron och lyckan, det är det som kallas Livet. Och vilken tur att vi lever det varje dag, på vårt eget sätt. Och just nu lever jag livet precis så som jag drömt om. Och det tänker jag fortsätta med så länge jag bara kan.

Bröllopspresenter!

Det dimper ner bröllopsgåvor lite titt som tätt från nära och kära och lite extra kul var presenten från min faster. Den lilla Marimekkoskålen från Ittala, hon hade ingen aning om att vi båda är löjligt förtjusta i just dessa. Att den för tillfället görs sig bäst som nappsamlare är ju faktiskt inte illa det heller!

Såååå duktiga!

Efter nästan 4 timmar i bilen med ett kort fikastopp på ca kvarten har vi två helt underbart snälla kids ca 5 kilometer från målet Lalandia och Legoland. Bra början på första semestern med två småbarn!

Mitt i hjärtat!

Ögonblick som träffar mitt i prick, mitt i hjärtat! Som jag älskar min stora lilla kille.

2 månader

Idag blir vårt älskade lilla troll hela två månader. Och det går så rysligt, ruskigt, ruggigt fort att jag knappt vill vara med längre (missförstå mig rätt). Svarsleende har vi lyckats med ett tag och nu igår hörde jag helt plötsligt joller från sittern. Ni vet det där ljudet bara små bebisar kan få fram. Alla framsteg är helt otroliga och härliga att få vara med om, baksidan av myntet är att vår lilla plutta bara blir större och större. Jag vill väldigt, väldigt gärna ha kvar min lilla bebe ett tag till.

Eller så får vi skaffa ett barn till. Om allt vill sig väl. Så det så.

Reflektioner

Såhär på dagen när det gått 8 veckor sen vår lilla tjej kom till oss. Som jag skrivit innan, det är inte så jobbigt som jag trodde och det är ju såklart skönt.
Med inställningen jag är inte mer än människa så gör jag det bästa jag kan av varje situation som uppstår och det har hittills blivit bra. Med några få undantag då jag känt för att slita av mig håret och bara gå rakt ut genom dörren och lämna allt. Såklart. Såklart att jag känt så en och annan gång.

Något som jag däremot inte var beredd på och som jag var så orolig över, och som alla andra var så noga att påpeka var att det kom till att bli synd om Milton. Att det var han som kom till att få vänta, han som kom i andra hand och att det var såååå viktigt att jag inte glömde bort honom. Det där är bara bullshit. Riktig bullshit.

Den som får mest uppmärksamhet är Milton, för han kräver den. Den som alltid får vänta är Bella, för hon är så liten och kräver inte uppmärksamheten på samma sätt, omedelbums.

Som tex precis nu, jag sitter och ammar Bella, Milton vaknar till i sin middagslur alldeles för tidigt och vad händer. Jo, lilla Loppan som ligger och myser blir hastigt avbruten och lagd i sittern alldeles alena. Det tar ett par minuter innan jag fått grabben till ro igen och under denna tid hinner givetvis lilla tjejen bli ledsen och undra varför hennes mat och mysstund blir avbruten. Men hon får vänta tills jag är klar med storebror.

När det kommer folk och hälsar på är nästan alla så noga med att hälsa på Milton först med orden:

- Ja, det är viktigast att hälsa på dig så du inte känner dig utanför! och så vidare.

Jag förstår givetvis att detta är i all välmening, men priset blir faktiskt att Bella helt ärligt nästan glöms bort. Man hälsar på henne efter man hälsat på storebror och sen är liksom Bella bara här och det är Milton i fokus. Nu låter jag som värsta neggomamman som bara gnäller och det är faktiskt inte meningen. Jag vill bara konstatera att min oro och dåliga samvete för att jag inte skulle hinna med Milton och att han skulle få stå till sidan var helt obefogad. Det dåliga samvetet får jag ha för min lilla tjej istället, som fogar sig och alltid får vänta på sin tur. Milton har givetvis också anpassat sig och är världens bästa storebror som ni ser på bilden och som älskar att mysa med syrran, men att vänta är inte hans starka sida. Fast å andra sidan tror jag inte att det finns en enda 15 månader gammal unge som gillar att vänta.

Och jo, detta dåliga samvete känns bättre än att ha dåligt samvete för Milton. Än så länge.

Förlossningen!

Jag blir aldrig riktigt färdig till att sätta mig och skriva förlossningsberättelsen med bilder, de få som hann tas när lilla Bella kom till världen så jag kör över ajfånen.

Jag var rastlös och orolig samma dag, och hade haft förvärkar i en vecka. Enormt tryck nedåt och molande värk mest hela tiden. Trött, arg och irriterad bestämde jag mig kl 16 för att själv köra in och köpa den där Billyhyllan på Ikea som vi inte blivit färdiga till. Jimmy försökte väl lite försiktigt att få detta hormonstinna monster att låta bli men ni som känner mig - hur lönt på en skala från ett till tio?

Runt halv fem gör jag Ikea och lyckas själv få hyllan på vagnen och inser där och då att få in den i bilen själv med min megamage blir svårt. Två danska killar kom till undsättning. På väg hem i bilen kände jag samma tryck som vanligt och var grymt kissnödig, alltså inget nytt.

Kvällen löpte på och jag nattade Milton vid 19 och kände nada. Messade med en kompis och beklagade mig över att bebisen inte ville komma ut och just när jag skulle svara på ett mess så kom den där ilande, ihållande känslan nere i magen som skvallrar om att nu är det på gång. Snabbt fram med appen jag laddat ner och efter bara typ 7-8 minuter insåg jag att det var dags att ringa. Ca kvart i åtta ringer jag till förlossningen och under tiden jag pratar med barnmorskan så börjar värkarna bli så intensiva att jag måste andas mig igenom dem.

Jimmy hade kommit hem ca 5 minuter innan jag ringer till Lund då han varit och handlat käk och svarar när jag säger att jag börjat få värkar:

- Jag måste äta!

Jomen visst Love, ät du så föder jag barn ungefär. Hur som haver, nervösa mannen får order om att ringa hit syrran som skulle ta Milton och syrran landar här ca tio över åtta.

Jag förnekar de stegrande värkarna för mig själv och springer och lägger fram grejor till Milton och förklarar hur syrran ska göra om han vaknar och andra, för stunden, ganska oväsentliga saker.

Till slut hamnar jag i bilen, ni förstår, det tar lite tid att förflytta sig med kraftiga värkar varannan minut. Innan jag hoppar in i bilen skriker syrran att hon tror att det blir den 15:onde som bebisen tittar ut. Klockan var då 20:27 och jag kunde väl aldrig ana att det 37 minuter senare skulle ligga en alldeles underbar liten flicka på mitt bröst.

Bilfärden till Lund tar cirka 25 minuter och jag säger inte ett knyst på hela vägen utan håller bara koll på klockan till det är dags att stålsätta sig och andas igenom värk efter värk. Tänkte att jag är säkert inte öppen mer 5-6 cm och fan va gnällig jag är, ska minsann inte ha nån smärtlindring mer än lustgas eftersom jag inte hade det med Milton. Kör ett mantra i mitt huvud hela vägen:

- Det. Är. Inte. Så. Farligt. Paus. Det. Är. Inte. Så. Farligt. Paus. Och så vidare.

Vid två tillfälle när vi var inne i Lund och det inte långt kände jag att jag behövde göra nummer 2. För er som inte fött barn och med facit i hand så vad var det krystvärkar jag hade och jag visste om det men jag förnekade det och tänkte bara att jag vill inte BAJSA i vår bil. Fy för. Och jag klarade det!

Vi parkerade direkt utanför förlossningen och efter att jag, enligt Jimmy, försökt välta både bilen och väggar som jag tog spjärn mot när det kom en värk så var vi till slut i rum nummer 2 kl 20:55.

Jag sparkar av mig skorna, kastar av mig jackan och skriker:

- För helvete ge mig lustgas nu, jag fixar inte mer!

Jag får lustgasen och när jag ska ta den första dosen så märker jag att jag måste krysta. Sköterskan som inte haft jättebråttom får helt plötsligt lite eld i baken och säger att hon nog fick hämta en barnmorska direkt. Ni förstår, vi kom mitt i ett skifte och de trodde nog att nattpersonalen kunde undersöka mig. Tji fick dem, de fick bara efterarbetet.

In kommer barnmorskan och undersöker och känner att huvudet är typ helt nere. Jag förstår inte riktigt att det är så nära och skriker som fan för det var ju satan vad det var tryck både i det allra heligaste men oxå såklart bakåt. Och japp, denna gång gjorde jag nummer 2 oxå, inget snack om den saken tyvärr.

I alla fall, jag vrålar så mycket att barnmorskan säger att nu fick hag faktiskt dämpa mig. Trots att man har obeskrivligt ont så skämdes jag faktiskt lite när hon sa så och höll igen med skriket lite i alla fall.

Och, efter några få krystvärkar så kommer hon, vår fina lilla tös! Det mest fantastiska är att underbara Jimmy var så sansad att han plockade fram mobilen och har filmat precis när hon kommer ut. Jag är så grymt tacksam för detta för det är helt magiskt att få se "vid sidan om" när man själv upplevt det.

Det tar nog bara 5 sekunder innan jag frågar vad det blev och känslan när vi tittade efter i känslostormen som redan var är helt obeskrivlig. En flicka. Galet.

Så från första värk tog det drygt en och en halv timme och endast 10 minuter på förlossningen. Många säger, va skönt! Ja, i och med att det var andra barnet men inte om det varit första. Nu hann vi båda med rent mentalt eftersom vi gjort det en gång innan men hade det varor första hade nog både jag och Jimmy blivit lite deprimerade tror jag.

Nåja, deprimerade är det sista vi är även om jag i skrivande stund är krasslig med två snuviga kids.

Att få barn är magiskt och att just lilla Bella kommit till oss gör oss överlyckliga. Som jag har för mig att jag skrev när Milton kommit till världen gör jag även nu. Jag är evigt tacksam att vi fått möjligheten ytterligare en gång att få vara med om detta mirakel.

Kärlek.

Syskonkärlek!

Tänkte ju att jag skulle uppdatera lite bättre nuförtiden men det föll visst lite...

Nåja, livet som tvåbarnsmamma är hur mysigt som helst. Stundtals rövjobbigt men för det mesta lovely!

En av de där lovely momentsen var just när denna bild togs. Hela familjen hemma och Milton hade just sovit middag och kommer in med pappa glad och mysig. Som alltid när Milton ser sin lillasyster så hummar han med nappen i mun och lyser upp som en sol. Kramas på Miltons vis vilket är lite väl hårt görs gärna ofta och gärna och favoriten är lillasyster och såklart var det detta han ville göra. Vi är på tok för dåliga på att fota, men denna gång var vi med. Och det är jag glad för för visst utstrålar den kärlek!

Jag är så obeskrivligt tacksam för mina två fina, fina underbara härliga goa bästa ungar.

Premiärtur på Aggarps vägar!

Idag var ju bara en sån där dag då det är givet för premiärtur av vagnen på hemmaplan. Så, efter mycket bök med matning och amning och påklädning av två kids i vintermundering och mig själv, smått krävande, så kom vi iväg. Det var en riktig härlig dag och med två barn som skötte sig båda exemplariskt så blev det en riktigt lyckad premiärtur.

Jag lär väl få äta upp att jag skriver detta, men jag gör det ändå. Än så länge är det inte sådär ruskigt jävla skitjobbigt att va själv med två så små barn. Det är bara skitjobbigt och bara att gilla läget. Hitta på smarta nödlösningar så att båda är något sånär nöjda, tumma på en del med Milton och verkligen välja striderna. Och acceptera att ibland får den ena (än så länge har det varit lilla Bellas lott) skrika helt enkelt och att jag har bara två armar och en famn med plats för en av dem. Men kärleken, den har jag oändligt av till dem båda och det tror jag faktiskt att dem känner.

Vad gör man?

Det där med ersättning slutade vi med på natten och morgonen för länge, längesedan och har bara gett detta när grabben varit sjuk eller tänderna stört sömnen för mycket. För er som undrar varför vi kör med ersättning så är svaret att killen totalvägrade välling och med tanke på att Sverige i princip är det enda landet i i alla fall Europa som jag förstått det så valde vi att inte kämpa.

Hur som haver, Milton får ersättning varje kväll vid läggdags och vet således mycket riktigt vad detta är och lilla Bella som mer än gärna ligger vid mjölkbaren 1 till 1 och 1/2 timme varje gång har oxå fått introduceras i flaskvärlden och kör både och då jag inte har tiden att amma tills hon är helt nöjd. Så imorse när jag skulle ta båda kidsen var det liiite svårt att förklara för storebror att han inte fick "sin" flaska så en halv omgång gjordes till en mycket lycklig Milton och vi mös på alla tre.

Det är med tårar i ögonen jag tittar på mina två fina barn, i detta ögonblick främst Milton som blivit så stor och så duktig och så tålmodig trots sina 14 unga månader. Kärlek.

Stolt kille!

Både Milton och hans föräldrar är väldigt nöjda med vagnen som kom hem i veckan (precis en sån vagn jag sagt att jag aaaaaaldrig skulle ha, synd om stackaren som sitter underst har jag tyckt). Men en koll av åbäket till syskonvagn där de sitter bredvid varann som både är tung och otymplig och definitivt inte går in i vår familjebil så blev det en sån här från Phil & Ted. Vad som är riktigt amazing är att den tar mindre plats i bilen än vad vår vanliga vagn gör, så sjukt bra!

Nytt för grabben blir att sitta framåtvänd och det är såklart poppis. Sen att kunna prutta på lillasyster som ligger under är nog ganska kul det med...

Första morgonen själv

Så var dagen kommen, första morgonen jag är själv med barnen. Det är inte helt lätt att få ihop det med en myskrank Milton och en hungrig Bella, famnen räcker liksom bara till en åt gången... Men mammas kille fann sig ganska snabbt i att få leka direkt på morgonen, och jag hoppas han gillar det lika mycket, för det är ju såhär starten på en del mornarna kommer att te sig. Wish me luck!

Lilla Loppan

Två veckor sedan våran lilla goa och snälla tösabit kom till oss i raketfart.

Bella är jättesnäll och gör i princip bara väsen av sig när blöjan behöver bytas, en rap är på tvären eller om hon är sugen på en mjölkdrink från mjölkbaren (peppar, peppar - kolik håller sig lååååångt borta från Aggarp). Med en kille på snart 14 månader är vi väldigt glada för detta, framförallt mitt samvete och längtan efter Milton är superglad för att tösen inte kräver att bli buren stup i kvarten.

För att vi båda ska få lite bättre sömn har vi nu börjat att Loppan får sova i egen säng, väl ombonad så verkar hon trivas riktigt bra med det. Och jag ser framemot en timme eller två med sömn i en position jag själv väljer - lyx!

120115 kl: 21:05

Då kom vår efterlängtade lilla bebis som visade sig vara en Bella till världen! Snabbt OCH lätt är väl till att ta i men i alla fall snabbt. På en och en halv timme hände allt, och jag kommer i dagarna skriva en förlossningsberättelse som jag gjorde med Milton, denna lär dock bli liiiite kortare.

Total, obeskrivlig lycka och gränslös kärlek! Att vi redan är hemma och att jag fått mysa med världens finaste storebror gör det hela komplett och fulländat!

Lite nyfikna!

Nä lilla Liten i maggen, vi börjar faktiskt bli lite nyfikna på vem du är! Du har lurats ett par gånger till att tro att du varit på gång men sen har nada hänt, så snopna vi blivit.

Är du en liten pojke, kommer du då vara en kopia av din storebror? Är du en liten tös, kommer du vara en tösig kopia av din storebror eller totalt olik?

Nä, vi är väldigt nyfikna så nu får du snart komma till oss, vi längtar efter dig hela familjen! Och visst hade det varit lite häftigt att komma till världen fredagen den 13 :)

Packad!

Ja, den där BB-väskan är nu packad! Rent psykologiskt har jag vägrat att packa väskan, vi ville absolut inte att bebisen tittade ut 2011. Det räckte gott med det redan pressade schemat i december tyckte vi.

Så, första dagen på 2012 tog vi tag i det och packade väskan. Med andra ord så är det fritt fram för bebisen att titta ut. Men, till skillnad från de sista veckorna när Milton låg i magen då jag verkligen bara ville ha ut honom så känner jag mig konstigt nog inte feed up på det, än. Tror det beror mycket på att den dagen då parveln i magen tittar ut så kommer Milton helt plötsligt bli jättestor och jag kommer inte kunna ge honom min odelade uppmärksamhet och kärlek. Väldigt vemodigt det där.

Men, allt kommer säkert bli jättebra och säkert är i alla fall att bebben tittar ut när den är redo för det. Kan bli inatt eller om 3 veckor. Eller den 14 januari som min magkänsla sagt mig denna gång.