Första plagget till Lillan!

Första klänningen/tunikan till Lillan. Lite rättningar här och där då jag gjort ett eget mönster i brist på annat, så blev den faktiskt bra. Lite höstig med den mörklila kragen men maken som älskar lila fick vara med på ett hörn.

Sådär jävla nöjd!

Igårkväll/natt gav jag mig på att sy en tröja till Milton och till min stora förvåning var det inte särskilt svårt, första tröjan ever blev riktigt bra! Har ju ingen värstingsymaskin och måste därför göra vissa sömmar i tre steg och då blir det inte exakt, men fint ändå. Nu kliar det i fingrarna, har jättemånga fina tyger som passar både grabben och tösen, en syskonkombo är ju bara ett måste :)

Sovrutiner och kärlek

Usch och fy vad tiden går fort. Alldeles för fort. Bella är nu över 5 månader och jag tyckte det var på tiden att vi påbörjade samma procedur som med brorsan, nämligen att somna själv.

G. U. L. D. värt! Oj, oj, oj - ovärderligt.

Vi har i princip aldrig haft några problem med att lägga Milton, bortsett från tandgnissel, feber och allmän oro vid olika stadier i utvecklingen och vi har varit väldigt tacksamma och glada för detta. Välling, lite mys och prat och sen bums i säng och Milton somnar helt själv. Vi började med detta när grabben var runt 3 månader och det blev aldrig någon grej av det, tryggt och vant somnar han själv. Och det bästa, vuxenlivet behålls liksom, senast 20:00 är det barnfritt och båda föräldrarna är pigga (nåja, allt är relativt). Man slipper i alla fall vara helt yrvaken efter att ha somnat i en utdragen nattning.

Nåväl, Bella bus har hunnit bli 5 månader och har hittills somnat hos oss i Tv-rummet i antingen sittern eller vid tutten varav den sistnämnda varit klart överrepresenterad. Men, Midsommarafton mitt bland fest och sång bestämde jag mig för att ikväll kör vi premiären och det gick bra. Lite gnäll och så men damen var trött så det gick ganska fort. Dagen efter samma sak, amning innan kvällsmys och bad, ersättning och sen bingen. Lite mer liv i luckan men inte alls mycket, hon kommer till ro fort. Och igår gick det lika bra. Och ikväll har vi inte hört ett pip och jag frågade maken lite förvånat om det skulle va såhär lätt. Förmodligen inte, bakslag lär komma men det struntar vi i nu.

Och så tänker jag tillbaka på när hon var alldeles nykläckt. Önskar så att man både kunde stanna klockan och vrida tillbaka den. Verkligen. Vår älskade, härliga lilla goa tös med världens finaste storebror. Tack för att ni finns.

Vissa kvällar

Är det helt enkelt jobbigare än andra att påbörja kvällsrutinerna för en 1 och 1/2-åring och en 5-månaders plutta, helt själv. Det krävs att man stänger öronen vissa minutrar och visst hjälper glas jävligt gott rött vin till. Frågor på den?

Nya projekt!

Den här damen är nog vid detta lag ganska känd för att hitta nya projekt. Hela tiden. Fråga maken här hemma som bara virrar på huvudet. Kärleksfullt, såklart.

Är det inte smyckestillverkning, byggning av kattbur eller senast ut, sömnad så fick jag nu ge mig på målarburkarna också. Detta är väggen till det lilla uthus som ska inredas till kidsen och få bli deras lekstuga. Jag har sagt ganska länge att vi borde måla nåt kul på väggen för den är jäkligt trist men har inte kommit på vad förräns igårkväll när jag satt med en beställning av djungeltyget jag har. Där har vi det!

Det var bara att ge sig på kas efter färg (inte det enklaste men det är en annan historia) och vips så är jag igång. Långt ifrån klar, men en bit på väg i alla fall.

Hoppsan!

Nu rullar vi rundor duktigt här hemma, inte bara från rygg till mage och tvärtom alltså. Om jag har ögon i nacken med en 1 och 1/2-åring och en 5 månaders? Jomen visst! ;)

Mitt hjärta svämmar över

Den här lille krabaten gjorde sin första slängpuss någonsin. Precis innan läggdags och till mamsen sin.

Ny lärdom

Är att det som funkade på Milton inte nödvändigtvis funkar på Bella. Vi pratar nappsort och utan att tänka mig för så har jag från dag ett kört på samma märke som Milton tog, Mams nappar. Han totalvägrade någon annan napp. Bella har inte varit jättesuttig av sig men har ändå haft ett behov av napp men då inte alltid tagit den (och då har jag och min tutte blivit napp, inte bra) och inte förrän efter 5 månader slår det mamman här att Bella kanske föredrar just den typen som Milton ratade. Och jomen visst, de nya nappar mottags mycket lättare och stannar till och med kvar ett tag. Vilken tur att hon inte hann bli 5 månader till....

Blommor

Maken jobbade utöver blomsteraffärernas öppettider igår på vår 3-årsdag så idag kom en stor bukett istället. Jättefin och jag blev jätteglad och överraskad.

Underbart!

Gick ut en liten sväng för att insupa lite frisk, med betoning på frisk, kvällsluft och då slog det mig hur bra vi har det. Hur bra vi bor. Hur fint vi fått det. Och hur härligt det blivit på vårt trädäck även om vi inte är helt klara med allt än.

Håller tummarna för att vädergudarna vill vara med och göra sin del så att vi så nära vi kan, kan göra en repris av Midsommarafton 2010 som då var i Sjödiken. Jag lovar att jag gör min del, och denna gång med en snaps eller två innanför västen. Eller klänningen. Hoppas.

Amen va fan!

Nu när trädäcket är på plats vill vi ju inte ha sånt här skit väder! Sooooolen, kom tillbaka!

Mors dag!

Gulliga Milton tog med sig sin pappa och köpte sin mammas absoluta favoritbakelse Budapesttårta och ett gäng trisslotter. Mamman här blev glad trots sina lagom tappra försök att gå ner i vikt och undrar lite hur tankarna gått. Förra året fick jag ett par superfina walkingskor som en push i rätt riktning, detta år en bakelse och hoppet om att vinna mycket pengar. Kanske tanken att vinna mycket innebär en tripp till Bootcamp?! Hur som haver, jag är glad att få fira min andra Mors dag!

Den gränslösa kärleken

Den är så otrolig, så stark - kärleken till sitt eget barn. Och att man känna den här oändliga, gränslösa kärleken till båda sina barn, ovillkorligt och inte på något enda lilla litet, minsta sätt känna att man älskar den ena mer än den andra. Det i sig självt är också otroligt. För det är ju verkligen så, man älskar sina barn precis lika galet mycket.

Precis lika svårt som det är att sätta sig in i hur det känns att få barn, lika svårt är det att förstå att man kan älska sina barn lika mycket.

Båda mina barn tar fullkomligen andan ur mig. Varje dag. Lycka.

Piratfest!

Efter lite tankeverksamhet då det skulle va piratfest på dagis och lapp för ögat samt scarfs knuten på huvudet gick bort, så kom jag till slut fram till nåt enkelt och bra. Slitna joggingbrallor klipptes av och fick lite applikationer på sig och ett randigt tyg här hemma fick bli ett matchande linne. Det är kul det här med dagis, det tycker både jag och Milton. Men när det kommer till utklädnad så är jag övertygad om att det är jag som bryr mig mest, än så länge i alla fall. Pricken över i:et hade såklart varit en hatt med en döskalle, men hur var det nu igen, dygnet har bara 24 timmar va?!

Fossingar!

Idag har min lilla Loppa här hemma hittat sina fötter och tjo va kul det är! Min lilla sötnöt. 
(see full image)

Vemodigt!

Att lilla Bella är stor nog att sitta i barnstolen. Och sjukt lycklig över att få va med på helt annat sätt med. Men fy vad tiden går alldeles för fort.....

Fynd!

Det tillhör inte vanligheterna att jag bloggar om kläder men när jag gjort ett fynd så måste jag ju bara. Barnkammaren i byn har 40 % på alla barnkläder och idag när jag skulle handla present så var den där. Den här alldeles gudomliga klänning från MOLO som jag spanade in på Hansa för några månader sen. Såklart åkte den med hem till Loppan!

Jag gillar MOLO:s stuk. Jättemycket! Det jag gillar mindre är prislappen, för enligt mitt tycke är det inte kvalité. Visst håller plaggen tvätt efter tvätt och går inte sönder, men det tråkiga är att alla deras plagg blir så matta efter nån ynka tvätt. Och det är så synd. Så därmed fyndar jag bara MOLO på rea. Och på Tradera såklart.

Både längtar och inte längtar tills klänningen passar lilla sessan här hemma, var förståndig nog att ta den i strl 74 så vi kan använda den lääääänge.

En storebror...

....som är löjligt förtjust i sin lillasyster! Vart än lillasyster är, är Milton med jämna mellanrum för att kolla så syrran har det bra.

Den ständiga oron

Idag blir Bella 4 månader. Och jag är galet förälskad i min lilla tös, och precis lika galet förälskad i hennes fantastiska storebror och makalösa pappa. Detta är nog så nära oändlig kärlek man kan komma, tror jag.

Det är det största av allt att få barn och jag är varje dag, även när Milton driver mig till vansinne, tacksam för att jag fått bli mamma. Mamma till en underbart envis grabb med ett humör som fullkomligen blixtrar emellanåt och mamma till en underbart liten tös som i princip är glad hela tiden.

Men, i denna totala lycka som det är att bli och va förälder så finns det en oro. Oron över att något ska hända. Något som inte får hända. Men saker som ändå händer som man inte kan styra över. Jag kan bli riktigt sjuk eller förolyckas. Jimmy kan bli riktigt sjuk eller förolyckas. Barnen kan bli riktigt sjuka eller förolyckas. En blogg jag läser, Djungelmorsan, skrev sådär spot on - just precis sådär är det.

"Att vara förälder är verkligen livets stora gåva. Men också livets stora börda"

Den här oron man får i samma ögonblick som ens barn läggs på bröstet, kommer den någonsin att lätta? Oron över att något allvarligt faktiskt kan inträffa.

Jag har aldrig varit en orolig människa som oroat mig i onödan. Jag har alltid haft filosofin att saker och ting jag inte kan styra över, lägg inte energin på tänk om något händer. Då får det hända. Men att förlora mamma gjorde plötsligt det där om:et till när för mig istället. Lägger du sen till två barn som sätter i hjärtat i brand så har du också min oro, utanför kroppen. Och lägg till nygift, ett fantastiskt boende på landet och allmän harmoni. Hur länge ska det få va så här?

Den här oändliga kärleken jag känner, den här totala lyckan - den är precis lika jävla skrämmande. Jag kan bara hoppas och önska att jag och min familj, mina nära och kära, den nyblivna mamman i kön framför mig på Ica och det unga kassabiträdet får fortsätta att vara lyckliga. Alla får ju inte fortsätta på lyckans väg, men man ju alltid hoppas.

Jag gissar att allt det här, kärleken, oron och lyckan, det är det som kallas Livet. Och vilken tur att vi lever det varje dag, på vårt eget sätt. Och just nu lever jag livet precis så som jag drömt om. Och det tänker jag fortsätta med så länge jag bara kan.

Bröllopspresenter!

Det dimper ner bröllopsgåvor lite titt som tätt från nära och kära och lite extra kul var presenten från min faster. Den lilla Marimekkoskålen från Ittala, hon hade ingen aning om att vi båda är löjligt förtjusta i just dessa. Att den för tillfället görs sig bäst som nappsamlare är ju faktiskt inte illa det heller!