Synerven

Den senaste tiden har min kreativa sida inte fått så mycket uppmärksamhet som den mår bäst av, och för tillfället är det synerven som lockar mest. En runda på Stoff och stil och jag kom hem med olika fina tyger som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Först ut var en mössa, som dock blev alldeles för liten så den får duga som underhållning stunderna som spenderas i bilstolen. För tillfället sover betygsättaren, vi får väl se vad han tycker.

Shoppat!

Med tanke på att jag inte alls rasar i vikt som alla säger att man gör när man ammar så är det riktigt tungt, jobbigt, tråkigt och förfärligt att prova nya kläder. Jag har i princip inga kläder som passar och samtidigt så är jag verkligen vrålhungrig i och med att jag ammar, mycket bad kombo :( Men Tjockamolla här kom på bästa humörhöjaren, shoppa till Milton istället! En del av plaggen var det rea på så man kan ju säg att jag faktiskt tjänade på det. Är det shopping till grabben som blir plåster på fettet så får jag se till att bli av med några kilo snabbt, föräldrapenningen göder inte bankkontot så det knakar direkt. Nog läge för att starta nån form av träning/kost/vikt-uppföljning här i bloggen för att höja motivationen. Börjar med att slänga in den raska promenaden på 45 minuter innan ikväll. Så, då var det startat - varje dag ska någon form av motion genomföras och redovisas. Nu kör jag! Och Milton såklart.

Efter

Kräkig kräkis men ren body! Skiten funkar!

Före

Ren kräkis och ren body!

Några timmar senare

Landar vi på 4 Kräkisar! Jag blir bättre och bättre hela tiden, till slut kanske det tom blir riktigt bra. Nåja, till ändamålet så duger de i alla fall för tillfället.

Hemmafru?

Jag gör ett tappert försök att bli en äkta hemmafru - mammas gamla symaskin följde med mig hem och först ut är att göra kräkisar. Kräkisar är mitt egna påhittade namn för dregglisar som används när bebis just dregglar i väntan på tänderna. Än så länge är det dreggelfritt här men definitivt inte kräkfritt och därför ska jag nu ta fram min kreativa och tålmodiga sida. Vi får väl se om jag kan stoltsera med att jag gjort mina kräkisar heeelt själv. Fast det är klart, ska jag ha en chans mot mammorna i Solsidan ska jag väl ha vävt tyget själv oxå.

Unna!

Julstöket undanplockat, nytt och fräscht i framplockat och ljusen är tända. Ovanpå detta fixade J en smaskig middag och då var ett glas rött givet. Shit vad jag saknat denna gudadryck! Bebisfabrik Marina får vänta lite till :-D

Visst kan vi prata!

Bry er inte om den högljudda Skånskan i bakgrunden, lyssnar ni noga hör ni lillkillen prata. Exakt vad han säger berättar jag inte, lovat att det ska vara vår hemlis :-D

Hot ersättning

Något man lär sig med tiden som nybliven mamma är vikten av förberedelse. Bättre förberett är lika med gladare och nöjdare bebis! Och gladare och nöjdare bebis är lika med happy parents som gladeligen knappar in varje tänkbar minut som kan vara lika med sömn. Mr Eatalot har högre krav än vad Skånemejerier kan leverera så vi får dryga ut med ersättning och efter x antal veckor har jag alltså nu börjat förbereda för att det ska gå snabbt och smidigt i nattdimman. Och eftersom jag tror det kommer dröja innan hotshotglasen används för rätt ändamål så tyckte jag det var bäst att damma av och använda skiten istället. Gonatt, gonatt!

Myskillen

Den månatliga tjejträffen som lever kvar trots att mamma inte längre finns hos oss, men ändå är med oss såklart, bjöd kvällen på. Lillkillen är än så länge huvudpersonen och myser på för fullt i mosters knä och gör sig lite bekant med kusin vitamin som ligger i magen och beräknas anlända om cirka 7 veckor. Milton laddar inför natten och hålla mamma här vaken, det har varit lite sisådär med sömnen nu nämligen... Men mysig är han, min lilla myskille ;)

Första gången!

Idag var killen på humör och blivit tillräckligt "med" för att uppskatta en stund under babygymet. Ytterligare en påminnelse om att han växer och att tiden går himla fort...

Lycka!

Med Milton på mitt bröst slår det mig hur glad och lycklig jag är, och vilken tur jag faktiskt har. Jag har den underbaraste och mest omtänksamma sambo och en fantastiskt härlig son. Kombon av det blir universums bästa familj, för mig! Med på köpet kommer mindre egentid, mycket mindre egentid. Jag är i mycket stort behov av att göra mig av med min grymma utväxt och klippa mig, jag skulle behöva ta igen en hel del sömn, jag skulle behöva börja träna omgående, jag skulle behöva i detta nu ta en dusch. Detta bland mycket annat! Men trots sömnbristen och den två dagar (eller är det kanske tre) gamla mascaran så ligger den ena källan till lycka här. Nära mig och bara myser. Det är just sådana här stunder jag verkligen vill bevara och komma ihåg känslan, den makalöst obeskrivligt härliga känslan av att få vara med om det största i livet, att ha ett eget litet mirakel. Förlusten av mamma lärde mig mycket, att inte ta något eller någon för given men framförallt att stanna upp och ta till vara på små guldkorn och tillfälle i livet. Just denna mysstund med min lilla kille kommer jag att minnas så länge jag lever.

Gott slut & gott nytt!

Medans vi vuxna och lite större barn väntar på att fira in det nya året med smått och gott så väljer vår grabb att i stim och stoj sova gott! Han är så fin vår kille och det känns fantastiskt att börja 2011 som förälder!

Barncheck!

Idag visade alla kurvor och tester som de skulle. Lillkillen har ökat till 5120 gram och lagt till med 59,5 på längden. Leende avfyras titt som tätt och att följa en med blicken börjar även bli vardag. Guldstjärna av Bvc-tanten. Själv blir man urglad och stolt över sitt lilla mirakel, samtidigt som man undrar var tiden tar vägen? 4 veckor gammal idag, och jag har redan börjat städa undan kläder som blivit för små. Det får inte gå så här fort!

Så glad!

Ett paket så här i juletider kom på posten idag, från världens goaste Milla! Snällt nog var där till både mig, J och Milton :) Superkul med en tröja som dessutom är från andra sidan jordklotet! Milla - det värmer att du tänker på oss och att du hade vår lilla grabb i tankarna när du var på resan saknar jag faktiskt ord för! Stort, stort tack!

Förlossningberättelse!

Äntligen har jag lite tid att skriva ner dagen som förändrade våra liv för alltid! Extra häftigt är att jag nog gått och blivit lite synsk, jag hade en känsla av att Liten skulle titta ut just den 2 december (läs lite längre ner i inlägget) och jag fick ju rätt. Nåväl, onsdagen den 1 december startade ungefär så här:

Vi käkade en urmysig frukost tillsammans runt kl 9 och sen däckade jag eftersom jag de senaste veckorna av graviditeten verkligen mådde skit, skit, skit och hade på något sätt lyckats vända på dygnet. Jag vaknade kl 15 av att jag var i behov av att göra nummer 2 (känsliga läsare kan sluta läsa typ nu, det kommer mer bajs....) och kutade så gått jag kunde till toa. När jag var klar satte jag mig framför J:s dator för jag skulle dra iväg ett jobbmail och exakt 15:10 så kom en ilande, ihållande smärta i nedre delen av magen! Jag la ihop ett plus ett ganska snabbt, det akuta toabesöket kunde vara tecken på att det var på G, oftast vill kroppen "tömma" sig innan just en förlossning startar. Jag säger till J:

- Det där MÅSTE ha varit en värk!

J bara jaja, eftersom jag många gånger tidigare sagt till honom att nu, nu tror jag att det är på gång och sen har verkligen nada hänt. I alla fall, tre minuter senare, PANG - en likadan värk till och jag surfade in på Värktimer och började klocka. Det var ganska exakt 3 minuter mellan och värkarna höll i sig mellan 60-90 sekunder - alltså var det dags att åka in! Tro mig, denna dam har läst ALLT om förlossningar, både böcker och på nätet och en tumregel är, har du 3 värkar inom en 10-minutersperiod är det hög tid att kontakta förlossningen. Jag ringde, pausade mellan värkarna för det gick inte att prata och efter rådet att ta en dusch, lite käk och sen börja bege sig in så gjorde vi det.

Det var riktigt otäckt väglag och det var även riktigt otäckt att sitta bredvid och känna att man fick mer och mer ont och hastighetsmätaren stod på ynka 70 km i timmen, på motorvägen. Dock höll jag mig snäll och sa inte ett knyst till J att köra fortare (tror jag i alla fall) och vi var framme på KK i Lund ungefär runt kl 17:30. Däremot så sa jag att det skulle inte förvåna mig att jag inte är öppen mer än 2 cm eller nåt annat ynkligt, trots att jag varit öppen 1 och ½ cm i över två veckor. Mycket riktigt, jag var bara öppen 2 cm......

Kopplad till CTG-maskinen - minutrarna innan jag blev

undersökt och fick reda på att jag var öppen ynka två centimeter...

Just där och då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Öppen 2 cm och det gjorde redan så jävla ONT! Gulliga barnmorskan erbjöd mig/oss att vi skulle gå och ta ett bad och det tackade vi ja till. Jag var, tro det eller ej, men ganska lugn och sansad och inte arg mot någon under hela förloppet, men jag kommer ihåg att jag lite småargt frågade Jimmy och de värmde upp vattnet på kokplattor till badkaret för jag tyckte det tog en jävla tid. Det tog inte lång tid, men med frekvensen av de täta värkarna jag hade var tredje minut, så kändes allt som en evighet. De hade gjort riktigt mysigt med värmeljus och till en början var det riktigt skönt och smärtlindrande att ligga i badet. Från ca 18:30 till 19:30 var det bad, sen hjälpte inte det heller mer.

Så här mysigt hade de fixat i rummet med badet.

Valde att klippa bort nakna mig :P

Vi gick tillbaka till vårt rum, nummer 2 (jag älskar jämna siffror!) iförd den underbara sjukhusskjortan, de så otroligt sexiga trosorna och var redo för ytterligare CTG-övervakning för att kolla så att killen i magen hade det bra. När klockan var ca 20 började jag känna att jag behöver något mot smärtan och lustgasen plockades fram. Min underbara, härliga, fantastiska kompis fram till 12-slaget, fast det visste jag ju inte då. Allvarligt, detta var min räddning, det tog ett par gånger innan jag fick kläm på när jag skulle ta på masken men oavsett så var ruset riktigt gott och en härlig kontrast till smärtan jag hade. Att lustgasen sen fick mitt huvud att nynna på Lady Gagas Just Dance och Telephone resten av hela kvällen, det var faktiskt inte fel det heller. Jag har även för mig att jag shakade magen och häcken någon sekund för J som inte alls hängde med mellan smärtan och partyhumöret.

Ont. Ont. Ont.

Nåväl, ny personal gick på kl 21 och vi avvaktade med att undersöka mig till den nya personalen kommit in och detta gjordes vid ca 22. Jag hade då öppnat mig 3 cm till och var öppen 5, tjoho! Jag frågade lite utmattat ungefär hur lång tid det kom till att ta:

- Ja, du kommer ju ha din lilla bebis i famnen innan vi går hem i alla fall.
- När slutar ni då?
- Sju imorgonbitti!

Ehhh, inte riktigt det jag ville höra kl 22 på kvällen! Som tur var var det bara 3 timmar kvar innan vårt mirakel skulle ligga på min mage.

Lite kärlek....

...hann vi med mellan värkarna!

Jag fick rådet att gå och stå, mycket lättare sagt än gjort och jag satt även på en pilatesboll för att hjälpa allt på traven lite grann. Jag hann väl sitta i ungefär en minut, sen så sa det POFF i magen och där gick vattnet. Efter vattnet gått - då kan vi snacka SMÄRTA!! Shit i helvete vad värkarna tilltog och vi kallade in barnmorskan och sköterskan och jag frågade om smärtlindring. Det fanns epidural och petidin att tillgå. Efter en värk kommer jag ihåg att jag tittade på barnmorskan och frågade om det var lönt att ta smärtlindringen, jag visste att jag ändå inte skulle ha någon smärtlindring under själva krystvärkarna och jag hade redan klarat av mer smärta än jag trodde var möjligt. Hon sa då att jag var under den jobbigaste fasen och att det sedan är krystarbetet kvar. Tuff som jag är:

- Nä, blir det inte värre än detta så står jag ut!


Nu blev det ju värre och jag precis som så många andra var jag beredd att ge upp, jag ville gå hem, jag tittade på J och sa, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer. Men trots detta så kom erbjudande om smärtlindring en gång till och jag var ganska nära att ta men frågade ytterligare en gång och barnmorskan hade samma ord - det jobbigaste är nu och det bästa för bebisen är om du inte tar något. Ok, jag härdar ut!

Sista bilden innan Liten är ute, kl är ca 23:20. Intet ont anande att det om ca 10 minuter

kommer bli ännu jävligare. Tycker dock att jag ser rätt fräsch ut!

Sen ca kl 23:30 smällde det på ordentligt - fy för den tvättade jävlar vad ont det gjorde. Jag kommer inte ens försöka beskriva smärtan mer än att jag vet att jag sa till J, tänk dig att man dragit av dig alla dina 10 fingrar, sakta, sakta. Och nu ska man dra av dig ditt elfte finger, men du har inget. Så ont gör det! Detta sa jag i ett lustgasrus, vet inte alls om det förklarar hur ont det verkligen gör men men. Barnmorskan och undersköterskan började göra sig redo, för nu var det tydligen på gång, på riktigt. Det här sista gick snabbare än vad både vi och personalen förväntade sig, på mindre än 2 timmar hade jag öppnat mig fullt, dvs 5 cm till - tacka fan för att smärtan eskalerat något fruktansvärt.

Sen kommer då den där sista, enkla delen av hela förlossningen - ungen ska UT! Och han ska ut mellan benen. Jag stod vid något tillfälle med en saccosäck under mig, lutad mot sänggaveln när första riktiga krystvärken kom och jag kan fortfarande höra min egen ynkliga, ängsliga röst:

- Jag bajsar på MIG! Jag bajsar PÅ MIG! Jag BAJSAR PÅ MIG! JAG BAJSAR VERKLIGEN PÅ MIG!


Bredvid står barnmorskan uppmuntrande:

- Det är precis så det ska kännas, det är helt rätt, bara kämpa på!


Än idag vet jag inte om jag verkligen bajsade på mig, J bedyrar att han såg inget och jag väljer att tro på honom!


Jag snurrade runt ett par varv på sängen innan jag hittade min ultimata ställning, halvsittandes/liggandes och jag och J fick till ett bra samarbete har jag fått reda på så här i efterhand. Tricket är att kura ihop sig som en boll när en värk kommer, men du har så ont att du inte riktigt fattar eller lyssnar och jag ville istället sträcka på mig så J tog vid varje krystvärk ett tag om ryggen med ena armen, och under mitt vänstra ben med andra armen och tryckte ihop mig. Uppenbarligen så funkade det riktigt bra, han kom ju ut :)

Skämt åsido - krystvärkarna kändes som en befrielse, äntligen kunde jag liksom "göra" något. Personalen hejade på och guidade när jag skulle krysta och ta i, och man känner verkligen en enorm kraft man inte trodde man hade. Runt kvart i ett kommer jag ihåg att där var en barnmorska till inne och i efterhand har vi fått reda på att det var för att Miltons hjärtljud gick ner och han var tvungen till att komma ut inom det närmsta. Hon var alltså inne som extra beredskap och var beredd att lägga sig på min mage om det hade krävts. Nu fixade Mamasita här det själv och kl 00:58 kom han ut, gallskrikandes och upp på min mage.

Denna känsla är makalös, helt obeskrivbar. När han väl kom ut, så kommer jag fortfarande ihåg att det lät POFF och SPLASCH! Och vilken lättnad det var, helt otroligt! 01:10 kom moderkakan ut och det var riktigt mäktigt att få se denna och navelsträngen som gett vår lilla krabat all näring. Kroppen är helt makalös och det var en mäktig upplevelse få vara med om allt detta. Jag känner mig riktigt lyckligt lottad som fått vara med om denna upplevelse.

Saknar ord, detta är det finaste jag varit med om!

Det var alltså sant, vi hade fått en pojke!

Den godaste fikan ever!!

Totalt tog det ganska exakt 10 timmar från det att första värken kom och jag hade en underbar förlossning och hade inte kunnat tänka mig att föda på något bättre sätt. Undersköterskan och barnmorskan var riktigt goa människor, lyhörda, uppmuntrande men även tuffa och sa till på skarpen när jag var på väg att ge upp. För även om jag redan 6 timmar efter förlossningen sa till J att det var den häftigaste upplevelsen jag varit med om, jag vill göra det igen så ville jag verkligen ge upp och gå därifrån ett par gånger. Men, när man sen fått lite distans och fått tänka igenom hela händelseförloppet så vill jag verkligen uppleva detta fler gånger. Gravid 9 månader kan jag strunta i, framförallt de två sista men förlossningen - den är helt magisk och underbar. På söndagen när jag blev undersökt för den misstänkta blodproppen fick vi vänta inne på förlossningen och jag sa till J precis vad jag kände precis där i den stunden när jag tittade på dörrarna med de olika siffrorna på:

- Jag är såååå avundsjuk på alla dem som har själva förlossningen framför sig, det är så häftigt och jag längtar till jag får göra det igen!

J lär få det hett om öronen - Bebisfabrik Marina har bara startat! Det ska även tilläggas att jag alltid sagt att jag vill ha kejsarsnitt för jag är så rädd för smärta, och för att spricka och det ena med femte - när jag sen blev gravid var det min största fasa, att det skulle bli just ett kejsarsnitt.

Vår Milton endast 20 timmar gammal

Jag är evigt tacksam för att jag haft förmånen att få uppleva detta otroligt fantastiska som vår kropp kan klara av och jag är evigt tacksam för att den finaste lilla pågen i världen valde just oss till sin mamma och pappa.

Mys!

Det är fortfarande svårt att förstå att denna lilla grabb som nu ligger på min mage, har legat i min mage. Hur som haver, jag myyyser av att vara mamma och att för varje dag som går lära känna vårt lilla mirakel mer och mer. För det är just det är han är vår påg, ett litet mirakel som slagit undan benen på oss totalt. Omedelbar och villkorslös kärlek, från allra första stund och kärleken bara växer och växer - helt underbart!

Premiär

För vagnen idag, lagom avstånd till Bvc och då var premiärturen given. Vi trotsade 7 skånska minusgrader, klädde på oss, Milton och tuttar det bästa vi kunde och det var väl mest känslan av att äntligen gå med vår kille i vagnen som var den härligaste. Besöket hos Bvc gick bra, grabben har äntligen börjat lägga på sig och väger nu 4330 gram. Inte klokt att han väger mindre nu än när han kom ut, speciellt inte när jag tittar på honom och tänker på att han kom ut via Fia-Loppan :-P Nåja, premiären gick bra och trots att det var en hungrig och ledsen Milton som blev nedstoppad i vagnen på väg hem, så tystnade och somnade han så fort vi började röra på oss. Med andra ord, mamma Wiiina har inget att skylla på - ut och börja röra på baconet! Men först ska tjocke-Molle här njuta av att bara få vara just en riktig tjockis och mysa av julen, nära och kära och mina två bästa killar i hela världen. Unna i världsklass!

Man kan ju undra

Vem som är sjuk och egentligen behöver sömn mitt på dagen efter nattliga som dagliga djävulska amningspass? Nåja, det måste vara tufft att vara åskådare med och man kan ju inte annat än smälta när man ser de personer som betyder absolut mest för mig bara mysmysa.

Leksak

Som inte alls är så kul. Det visade sig vara en kraftig bröstinflammation istället för mjölkstockning, bra eller anus - jag har faktiskt ingen aning. Det jag dock vet är att det gör så vidrigt, jävla ont att tårarna sprutar när det är massage, pumpning och amning på G. Amningen står jag ut med, det räcker med att se att lillkillen verkligen myser och blir lugn men resten är så hemskt. Penicillin och ovan nämnda åtgärder ska få bort detta, plus att jag måste på återbesök imorgon och på måndag så att det verkligen lägger sig. Vi är något, något lite smått trötta på att åka in och ut från sjukhuset nu, låt oss bara få njuta av vårt lilla mirakel istället!